Jag har skrivit en dikt till min mammas kusin som ska begravas i nästa vecka, till den gåva vi lämnat till Sjöräddningen.

Sista seglingen

En segelbåt glider i gryningens sken,
tyst som en viskning, lätt som ett ben.
Förbi Yttre Gården, där minnen bor kvar,
där fönstren speglar vad hjärtat en gång var.

Seglet är vitt som ett åldrat brev,
skrivet i vinden, i tid som blev.
Roderhand darrar, men kursen är klar,
mot Mysingens vatten, mot eviga svar.

Havet är stilla, men själen är fri,
i varje krusning ett farväl, ett förbi.
Solens låga sjunker långsamt ned,
som om himlen själv viskar: ”Nu är det fred.”

Och båten försvinner i gyllene glans,
som en dröm som släpper sitt sista balans.
En resa mot ljuset, mot tystnadens land,
där tid inte räknas, där evighet står i brand.