månadsarkiv: november 2025

2025-11-29 Att leva med handikapp som inte syns – en kamp ingen ser

Fortsättning…

Det är några dagar sedan jag skrev om hur det är att leva med ett handikapp som inte syns. Den här gången handlar det om något som började långt innan min astma – min allergi mot paranötter.

Det är dagen före julafton 1983. Jag är 11 år och hemma med min lillasyster medan våra föräldrar är och handlar. Vi tittar på En sagovärld av Beatrix Potter, som alltid visades dagen före julafton när jag växte upp. På bordet stod en skål med nötter, bland annat några nya sorter som såg ut som bruna klyftor. Av någon anledning åt jag inte av dem, trots att jag älskade nötter. I efterhand var det nog tur – annars hade allt kunnat ta slut redan där.

När mamma och pappa kom hem tog jag en av de nya nötterna för att smaka. Sedan tog det bokstavligen stopp. Halsen svullnade igen helt, och jag förstod inte vad som hände. På den tiden fanns det läkare dygnet runt i Nynäshamn, så pappa slängde mig i bilen och körde dit. Jag minns paniken över att inte kunna andas. Jag fick ligga på en brits och de gav mig en spruta i skinkan – och sprutor var redan då något jag fruktade.

Det var första gången jag kom i kontakt med paranötter, men tyvärr inte den sista.

Många år senare var jag på vårdcentralen och träffade en undersköterska som frågade om det var jag som kommit in på jourmottagningen dagen före julafton som barn. När jag bekräftade det sa hon: ”Vi trodde inte att du skulle överleva.”

Åren gick, och det visade sig att jag inte ens kan vara i samma rum som paranötter utan att halsen börjar svullna. En jul i början av 2000‑talet fick jag en chokladask. På annandagen tog jag en bit, och snart började det klia i halsen. Jag vände på asken – paranötter. Jag ringde 112. Det snöade och ambulansen var i Stockholm, men jourmottagningen var öppen så jag tog mig dit. Reaktionen blev inte lika kraftig eftersom jag stod på höga doser antihistamin.

Sedan dess vänder jag alltid på alla askar och läser innehållet.

2017, en söndag efter sommaren, var jag i kyrkan. På kyrkkaffet stod en av de anställda och hällde fil med paranötter. Jag blev förbannad och kände hur halsen började svullna. Jag bestämde mig för att gå hem och ta adrenalin. På vägen kände jag att jag borde ringa 112, så jag gick tillbaka till församlingshemmet, tog adrenalinet och väntade på ambulansen. Jag tyckte inte att jag var så dålig, men när ambulansen kom lastade de mig direkt. Jag minns att ambulansen körde på en kantsten på väg ut ur Nynäshamn och vi fick stanna.

Några år senare, när min mamma var sjuk och ambulansen kom hem till oss, kände en av ambulanspersonalen igen mig: ”Var det inte dig vi hämtade på församlingshemmet?” När jag sa ja svarade han: ”Du var riktigt dålig då.” Jag hade inte upplevt det så, men det var tydligen tydligt för andra.

När jag skriver detta är det bara en vecka sedan jag senast reagerade på paranötter. Jag var och handlade och fick ta adrenalin – personalen höll på att plocka upp nötter när jag gick förbi.

Under våren har jag dessutom upptäckt att kokosflingor och andra nötprodukter kan innehålla spår av paranötter, så nu kan jag inte ens baka kokoskakor. Det gör att jag alltid måste ha adrenalin med mig. Det är intressant att produkter med mandel ofta inte innehåller spår av paranötter – men köper jag ren mandel gör de det.

Med åren har jag också utvecklat pollenallergi, vilket gör att astman blir sämre under pollensäsongen.

Så långt har vi kommit i min historia och fortsättning följer…

Ljus i en värld av konflikter

Fred och framtidstro i fokus när Act Svenska kyrkan inleder årets julinsamling på första advent.

Ljus i en värld av konflikter

Ny rapport: Inkomstkraven sjunker – men alldeles för långsamt

Hyresgästföreningens nya rapport visar att allt fler bostadsbolag i Sverige sänker eller slopar sina inkomstkrav. Men utvecklingen går långsamt och ojämnt, och många bostadsbolag – både allmännyttiga och privata – håller fast vid regler som stänger ute hushåll som faktiskt klarar hyran. Resultatet är att människor stängs ute från trygga förstahandskontrakt helt i onödan.

Ny rapport: Inkomstkraven sjunker – men alldeles för långsamt

2025-11-24 Att leva med handikapp som inte syns – en kamp ingen ser

Fortsättningen….

Även om astman är den sjukdom som påverkar min vardag mest, finns det två andra diagnoser – och en av dem är faktiskt allvarligare än astman. Men vi börjar med den som är en direkt följd av astman och dess behandling.

Min lillasyster och hennes dåvarande pojkvän, numera man och min svåger, skulle flytta och jag hjälpte till att bära. När jag lyfte en flyttlåda small det till i ryggen och jag fick svårt att andas. Den känslan glömmer jag aldrig – och smärtan släppte inte.

Jag kontaktade vårdcentralen som sa att det var ryggskott, så jag åkte till landet och plockade svamp. Det slutade med 180 liter trattkantareller. Veckorna gick och jag blev inte bättre. Till slut gav jag mig inte, och vårdcentralen röntgade ryggen.

Det visade sig att jag hade en kotkompression i nedre bröstryggen. Jag var knappt 30 år. Jag ringde min lungläkare som sa att vi måste mäta skelettet för att se hur det stod till. Det visade sig att jag hade utvecklat osteoporos i bröstryggen, vilket krävde behandling med kalk och D‑vitamin.

Sedan började revbenen spricka – något som är oerhört smärtsamt och direkt olämpligt när man har astma och behöver kunna hosta. Jag provade tabletter som skulle stärka skelettet, men de fungerade inte för mig.

Min lungläkare arbetade då på Södersjukhuset, och jag och osteoporosläkaren där gick inte ihop. Jag skickades därför till Huddinge, där jag träffade en läkare som berättade att man börjat behandla med ett nytt läkemedel som gavs som dropp. Det skulle bromsa nedbrytningen av skelettet och stärka det. Problemet var att man då bara kunde få tre doser under en livstid.

Jag minns första behandlingen väl – man var rädd att jag skulle få en allergisk reaktion, så jag skrevs in på Huddinge. Behandlingen gick bra. Och att det bara skulle vara tre doser stämde inte i längden. Fram till idag har jag fått nio doser och ska få två till de kommande två åren. Sedan ska skelettet mätas igen.

Under många år fick jag dessutom återkommande lunginflammationer och behandlades med antibiotika flera gånger om året. Till slut ansåg min lungläkare att något måste göras, och jag fick en remiss till Immunbristenheten på Huddinge.

Det visade sig att jag har en immunbrist som kräver behandling med injektioner – något som var en skräck för mig eftersom jag alltid varit sprut- och stickrädd. I början fick jag gå till distriktssköterskan, men efter en allergisk reaktion tyckte man att jag skulle prova att lära mig ta injektionerna själv.

Behandlingen var då 50 ml i veckan, och man tog 10 ml åt gången under 90 minuter med hjälp av en pump. Jag satt i ett rum där sköterskan visade hur man drog upp läkemedlet. Sedan kom det svåra: sticket. Jag minns hur hon lärde mig att känna var nålen skulle sitta. Redan första gången gjorde jag det själv.

Idag fyller jag på immunförsvaret en gång i veckan. Läkemedlet är mer koncentrerat, så det är 20 ml som tas på cirka 30 minuter. Utan behandlingen skulle minsta lilla infektion kunna sluta riktigt illa. Det är också extra viktigt att jag tar mina vacciner – en vanlig influensa kan ge stora komplikationer. Under våren 2025 gick det riktigt illa när jag fick influensa och följdsjukdomar, men det är en historia för sig.

Fortsättning följer….

2025-11-23 Att leva med handikapp som inte syns – en kamp ingen ser

Fortsättningen….

När jag fick beskedet att min sjukdom kunde innebära att jag inte skulle kunna fortsätta arbeta, började min resa mot ett liv med astma.

Jag hade varit skeptisk till att vara borta i Åre i fyra veckor, men i efterhand var det början på en lång och viktig resa. Vistelsen bestod av träning, samtal med sköterskor och läkare – både individuellt och i grupp – samt möjligheten att prova nya mediciner. Det var i denna veva som behandlingen med betastimulerare utvecklades, och jag fick vara med och testa nya läkemedel. Det första av dessa var Oxis, som jag faktiskt fick av min husläkare efter att hon fått ett prov från Astra.

Att få hjälp att förstå hur min astma fungerar och hur jag skulle klara vardagen är något jag är tacksam för än i dag.

Det som i september 1998 inte kändes särskilt spännande blev något återkommande fram till januari 2007. Totalt var jag i Åre sju gånger under nio år. Att träffa andra med liknande problem var värdefullt – vi kunde utbyta tankar, idéer och erfarenheter om sjukdomen och hur den påverkar livet.

När jag varit där i fyra veckor köpte jag tovade fjällämlar i hemslöjden – en till mig, en till min syster och en till mamma. När jag skickade ett sms till mamma om att jag köpt en fjällämmel dröjde det knappt en hundradels sekund innan syrran ringde och undrade vad jag hade gjort. Jag har fortfarande kvar min; den står i bokhyllan.

En annan upptäckt i Åre var chokladfabriken med sina praliner – särskilt blåbärstryffel och vit choklad. Det blev många strutar genom åren. I takt med att chokladen blev mer känd steg också priset. Sista gången jag var där var andrasorteringen dyrare än ordinarie pris i Hötorgshallen i Stockholm.

Redan året därpå kom jag tillbaka till Åre, den gången bekostad av Försäkringskassan. Målet var att utreda om jag skulle kunna arbeta något alls. Det var då jag för första gången kom till Huså och provade getost. Jag köpte med mig bland annat svartost – nästan svart av lagring men med fantastisk smak. När jag kom hem och bjöd familjen uppskattade de den inte lika mycket. Mamma gick runt med doftspray i veckor för att få bort lukten.

Att fira påsk i Åre var aldrig min dröm – skidåkning har aldrig varit min grej – men jag har upplevt en påsk där, och det var något speciellt. Min lungläkare tyckte att jag behövde komma upp och vila, eftersom jag åkte fram och tillbaka till akuten och astman inte blev bättre.

Jag kom upp på måndagen i påskveckan, och Åre visade sig från sin bästa sida: snövitt landskap och klarblå himmel i tolv dagar. När jag klev ur taxin insåg jag snabbt att sol och snö inte är en bra kombination efter en lång vinter, så jag gick ner på byn och köpte solskydd. Det var klokt – de andra brände sig, men jag klarade mig.

Vi som var där pratade om att åka upp på Åreskutan på onsdagen. Då kom personalen och sa: ”Ska ni upp, gör det i dag. Och behöver ni handla, gör det i dag – för i morgon kommer norrmännen.” Sagt och gjort, vi åkte upp. Själva kabinresan var inte min favorit – varje gång vi passerade en stolpe gungade korgen – men utsikten där uppe var oförglömlig. Klarblå himmel och milsvid utsikt.

När vi kom ner handlade vi på byn innan vi gick hem, fulla av nya intryck.

På skärtorsdagen var vi tvungna att gå ner på byn för att se om personalens varning stämde. Det gjorde den. Man har hört om Strömstad på skärtorsdagen – Åre var likadant. Systembolaget var närmaste för Trondheim, och det märktes. Jag ringde hem och beklagade mig över norrmännen och trängseln. Syrrans svar var att jag skulle vara tyst – jag låg där för 80 kronor natten medan andra betalade betydligt mer för att fira påsk i Åre.

Något år senare inföll Årevistelsen i augusti, och pappa retade mig för att jag skulle åka mitt i kräfttiden. Det ångrade jag inte. Första helgen åkte vi till Trondheim och köpte räkor direkt från båten. Det var en upplevelse att se staden. Under vistelsen hann jag även till Östersund – en av deltagarna hade bil och vi delade på bensinen. Och kräftor blev det också: en deltagare åkte hem för att fiska och tog med sig svenska kräftor upp, så jag missade inget.

Sista gången jag kom till Åre var i januari 2007, en månad innan alpina VM. Det är nog det närmaste jag kommer ett sådant evenemang. När jag kom var det nästan ingen snö i backarna, plusgrader och regn. Men i början av vistelsen slog vädret om – det kom en halvmeter snö på en natt. När morgonen kom var gatorna redan fria från snö; man började röja direkt när det började falla, till skillnad från hemma.

2009 förlorade Åre upphandlingen och Mälargården i Sigtuna tog över. Jag var där en gång – men det är en annan historia.

Fortsättning följer….

2025-11-22 Att leva med handikapp som inte syns – en kamp ingen ser

Den 14 september 1998 hände något som skulle förändra mitt liv framöver.

Efter att jag gått ut gymnasiet den 11 maj 1990 började jag min yrkesbana inom Svenska kyrkan, på Nynäshamns kyrkogård och i kyrkan som säsongsanställd. I november samma år började jag som vaktmästare på Svandammskolan, där jag arbetade fram till 1992 då jag ryckte in i lumpen.

Min militärtjänst gjorde jag på dåvarande KA3 i Fårösund – en tid då mycket hände. Jag kom in i förbandsnämnden, blev skyddsombud och började samtidigt utveckla det som senare skulle bli min sjukdom. Redan första dagen föll jag ihop under uppställningen på grund av extremt lågt blodtryck. Trots det mötte jag under denna period personer som långt senare skulle få stor betydelse för mig.

Mellan 1993 och 1997 arbetade jag bland annat på ICA:s huvudkontor och på Viskolan som vaktmästare, men även i skolmatsalen där jag lagade mat. Hösten 1996 började jag en utbildning för att få stöd med min dyslexi och tränade läs- och skrivförmågan – något jag först fått hjälp med i gymnasiet.

1997 började jag på Nynäs i Nynäshamn som vaktmästare, en arbetsplats med många internationella kontakter. Engelska har aldrig varit min starka sida, men tjejerna i växeln ville ändå att jag skulle hoppa in där. Jag var tveksam, men gav det en chans – och det blev både intressant och utvecklande. Det blev två somrar och mycket extra tid där.

Under denna period började min astma utvecklas. Min husläkare skickade en remiss till lungmottagningen på Huddinge, som först skickades tillbaka. Hon skrev då ”valfrihet” på remissen och skickade den igen – och den formuleringen står faktiskt i min journal. Jag träffade en läkare som konstaterade astma och fick min första Pari för att kunna ta medicin hemma. Jag rekommenderades också att gå i astmaskola.

Det var där jag träffade min lungläkare, som jag hade i 13 år tills han gick i pension. Det visade sig senare att det var han som tog hand om min morfar när han dog i ambulansen den 30 september 1978. Världen är liten.

Våren 1998 blev min astma sämre. Jag fick anställning på Samhall, vilket skulle sluta i katastrof. Samtidigt jobbade jag extra på Nynäs. Jag slutade på Samhall kl. 14.30, cyklade till Nynäs och satt i växeln till stängning. Arbetsmiljön på Samhall var inte bra för min astma och flera gånger fick jag hämtas med ambulans.

Min husläkare berättade om en klinik i Åre. En dag ringde hon och sa att det inte gick längre – hon skulle kontakta min lungläkare så att jag kunde få komma dit. Efter någon vecka ringde min lungläkare och sa att han skulle skriva remiss till Åre, med flyg. ”Men säg inget till Samhall än, så de inte börjar krångla.”

Jag kontaktade Årekliniken och fick besked om att jag skulle läggas in den 14 september 1998.

Sommaren innan jobbade jag heltid på Nynäs i tio veckor. När jag återvände till Samhall klarade min astma det inte. Jag arbetade 50 procent den sista tiden men hade ständiga andningsproblem. Den 9 september 1998 gjorde jag min sista arbetsdag där. Jag tog semester den 10–11 september eftersom mamma fyllde 50 år.

Den 12 september hade vi hennes 50-årsfest med vildsvin och rostbiff som jag lagat. När gästerna kom behövde jag hämta något i mina föräldrars lägenhet. Jag tog hissen – och fastnade. Med 48 gäster väntande fick brandkåren plocka ut mig.

Nästa dag, på mammas födelsedag, hade hon mottagning hemma med smörgåstårta som jag gjort.

Jag har aldrig tyckt om att resa bort, och nu var det mindre än ett dygn kvar tills jag skulle åka. Stressen gjorde att jag fick svårt att andas och funderade på att stanna hemma. Men den 14 september 1998 flög jag till Östersund och tog taxi till Årekliniken – fyra veckor som skulle förändra allt.

Redan första dagen träffade jag läkare, sköterskor och sjukgymnast och gjorde en mängd prover. Sist träffade jag läkaren Karin Österman. Vi gick igenom allt, och hon konstaterade att jag inte var tillräckligt frisk för att kanske kunna fortsätta arbeta fullt ut.

Där och då vändes mitt liv upp och ner.

Jag kunde inte förstå att jag inte skulle kunna fortsätta jobba som vanligt. Det blev början på min resa mot att hitta en ny mening med livet – och att lära mig leva med en astma som är ett handikapp som inte syns.

Fortsättning följer………

2025-11-21

Idag är det dags för en spruta mot astman målet med behandlingen är att jag ska slippa ligga på sjukhus.

Tog just ut den ur kylskåpet och skrivit in den i boken där loggar alla injektioner jag tar hemma, fall att något skulle hända.

Jag har ju tagit injektion hemma i flera år, det började med behandlingen för min immunbrist som jag tar varje vecka för 20 år sedan.

Kallt i lägenheten? Det här har du rätt till och det här kan du göra

Vintern är här och för många hyresgäster blir det också blir kallt även inomhus – särskilt vid årstidsväxlingarna när temperaturen faller snabbt och värmesystemen inte hinner reagera. Då kan det kännas betydligt kallare än vad som är rimligt. Som hyresgäst har du rätt till en bostad som fungerar men vad är egentligen en rimlig inomhustemperatur?…

Kallt i lägenheten? Det här har du rätt till och det här kan du göra

Sex av tio oroade för extremväder – Sverige anses dåligt förberett

Sex av tio svenskar oroar sig för skogsbränder, översvämningar och torka. Det visar en ny undersökning från Hyresgästföreningen och Röda Korset, gjord av Indikator Opinion. Trots det tycker många att Sverige gör för lite för att förebygga klimatkrisens konsekvenser. Åtta av tio vill att staten investerar mer i förebyggande åtgärder mot klimatrelaterade kriser.

Sex av tio oroade för extremväder – Sverige anses dåligt förberett

Hyresgästföreningen kommenterar SCB:s nya siffror: Hyresgäster fortsatt hårdast pressade av boendekostnaderna

När SCB i dag presenterar hushållens boendeutgifter står en sak klar: hyresgäster lägger fortsatt störst andel av sin inkomst på boendet. Trots att kostnaderna ökar för alla är det hyresgästerna som har minst marginaler.

Hyresgästföreningen kommenterar SCB:s nya siffror: Hyresgäster fortsatt hårdast pressade av boendekostnaderna

Kyrkomötet samlas för debatt och beslut

Svenska kyrkans kyrkomöte samlas i Uppsala för att debattera och besluta om viktiga framtidsfrågor, inklusive hållbarhet i skogsbruk. Journalister behöver ackreditering för bevakning på plats. Förhandlingarna sänds även live på svenskakyrkan.se.

Kyrkomötet samlas för debatt och beslut

2025-11-02 Hälsan

Ibland känns det som liv bara kretsar kring min hälsa, undrar hur det skulle vara att vara frisk? Idag fyller på mitt immunförsvar.

I fredags fick behandling för min astma, målet med den är bara att jag ska slippa ligga på sjukhus.