När jag fick beskedet att min sjukdom kunde innebära att jag inte skulle kunna fortsätta arbeta, började min resa mot ett liv med astma.
Jag hade varit skeptisk till att vara borta i Åre i fyra veckor, men i efterhand var det början på en lång och viktig resa. Vistelsen bestod av träning, samtal med sköterskor och läkare – både individuellt och i grupp – samt möjligheten att prova nya mediciner. Det var i denna veva som behandlingen med betastimulerare utvecklades, och jag fick vara med och testa nya läkemedel. Det första av dessa var Oxis, som jag faktiskt fick av min husläkare efter att hon fått ett prov från Astra.
Att få hjälp att förstå hur min astma fungerar och hur jag skulle klara vardagen är något jag är tacksam för än i dag.
Det som i september 1998 inte kändes särskilt spännande blev något återkommande fram till januari 2007. Totalt var jag i Åre sju gånger under nio år. Att träffa andra med liknande problem var värdefullt – vi kunde utbyta tankar, idéer och erfarenheter om sjukdomen och hur den påverkar livet.
När jag varit där i fyra veckor köpte jag tovade fjällämlar i hemslöjden – en till mig, en till min syster och en till mamma. När jag skickade ett sms till mamma om att jag köpt en fjällämmel dröjde det knappt en hundradels sekund innan syrran ringde och undrade vad jag hade gjort. Jag har fortfarande kvar min; den står i bokhyllan.
En annan upptäckt i Åre var chokladfabriken med sina praliner – särskilt blåbärstryffel och vit choklad. Det blev många strutar genom åren. I takt med att chokladen blev mer känd steg också priset. Sista gången jag var där var andrasorteringen dyrare än ordinarie pris i Hötorgshallen i Stockholm.
Redan året därpå kom jag tillbaka till Åre, den gången bekostad av Försäkringskassan. Målet var att utreda om jag skulle kunna arbeta något alls. Det var då jag för första gången kom till Huså och provade getost. Jag köpte med mig bland annat svartost – nästan svart av lagring men med fantastisk smak. När jag kom hem och bjöd familjen uppskattade de den inte lika mycket. Mamma gick runt med doftspray i veckor för att få bort lukten.
Att fira påsk i Åre var aldrig min dröm – skidåkning har aldrig varit min grej – men jag har upplevt en påsk där, och det var något speciellt. Min lungläkare tyckte att jag behövde komma upp och vila, eftersom jag åkte fram och tillbaka till akuten och astman inte blev bättre.
Jag kom upp på måndagen i påskveckan, och Åre visade sig från sin bästa sida: snövitt landskap och klarblå himmel i tolv dagar. När jag klev ur taxin insåg jag snabbt att sol och snö inte är en bra kombination efter en lång vinter, så jag gick ner på byn och köpte solskydd. Det var klokt – de andra brände sig, men jag klarade mig.
Vi som var där pratade om att åka upp på Åreskutan på onsdagen. Då kom personalen och sa: ”Ska ni upp, gör det i dag. Och behöver ni handla, gör det i dag – för i morgon kommer norrmännen.” Sagt och gjort, vi åkte upp. Själva kabinresan var inte min favorit – varje gång vi passerade en stolpe gungade korgen – men utsikten där uppe var oförglömlig. Klarblå himmel och milsvid utsikt.
När vi kom ner handlade vi på byn innan vi gick hem, fulla av nya intryck.
På skärtorsdagen var vi tvungna att gå ner på byn för att se om personalens varning stämde. Det gjorde den. Man har hört om Strömstad på skärtorsdagen – Åre var likadant. Systembolaget var närmaste för Trondheim, och det märktes. Jag ringde hem och beklagade mig över norrmännen och trängseln. Syrrans svar var att jag skulle vara tyst – jag låg där för 80 kronor natten medan andra betalade betydligt mer för att fira påsk i Åre.
Något år senare inföll Årevistelsen i augusti, och pappa retade mig för att jag skulle åka mitt i kräfttiden. Det ångrade jag inte. Första helgen åkte vi till Trondheim och köpte räkor direkt från båten. Det var en upplevelse att se staden. Under vistelsen hann jag även till Östersund – en av deltagarna hade bil och vi delade på bensinen. Och kräftor blev det också: en deltagare åkte hem för att fiska och tog med sig svenska kräftor upp, så jag missade inget.
Sista gången jag kom till Åre var i januari 2007, en månad innan alpina VM. Det är nog det närmaste jag kommer ett sådant evenemang. När jag kom var det nästan ingen snö i backarna, plusgrader och regn. Men i början av vistelsen slog vädret om – det kom en halvmeter snö på en natt. När morgonen kom var gatorna redan fria från snö; man började röja direkt när det började falla, till skillnad från hemma.
2009 förlorade Åre upphandlingen och Mälargården i Sigtuna tog över. Jag var där en gång – men det är en annan historia.
