När jag den 21 december skrev om min första sjukhusvistelse 2007 – och om att jag under de senaste 1,5 åren varit inlagd 36 dygn – visste jag inte vad som snart skulle komma.
Min mamma har inte mått bra den senaste tiden efter att pappa gick bort. Hon har varit på sjukhus sedan den 26 oktober. Jag har försökt hälsa på så mycket jag orkat, samtidigt som min astma varit instabil.
På julafton var min syster och jag hos mamma på sjukhuset. Sedan åt jag middag hos syrran innan jag åkte hem och vilade inför midnattsmässan i kyrkan.
På juldagen åkte jag till Skansen för konsert i Seglora kyrka. Jag passerade sjukhuset på vägen hem, men mamma sov så jag fortsatte hem.
Annandag jul hade jag svårt att komma upp. Astman krånglade. Jag plockade lite hemma och spelade På spåret.
Lördag 27 december
Syrran och jag hälsade på mamma på sjukhuset. När jag kom hem kände jag hur kroppen började ge upp. Andningen blev tyngre.
Söndag 28 december – dagen då det kunde ha tagit slut
Jag vaknade med kraftig andnöd. Jag tog min medicin, fyllde på immunförsvaret och åt frukost, men blev snabbt sämre. Hjärtat rusade. Jag beställde taxi till Karolinska universitetssjukhuset Huddinge. Jag trodde att hjärtklappningen berodde på extra medicin.
När jag kom in på akuten mötte jag en gammal bekant från Hyresgästföreningen, numera kollega i Hyresnämnden. Jag gick fram till kassan, registrerade mig och de tog pulsen – den var extremt hög. Kvinnan i kassan bad mig sätta mig ner medan de ordnade ett rum. Jag pratade med min kollega medan jag väntade.
Sedan var det min tur. Två sköterskor stod redo med en riktig sjukhussäng. De körde mig direkt till ett bås. En läkare kom in och sa att jag måste bedömas omedelbart. Medan hon lyssnade på lungorna ringde hon min lungläkare, och sköterskorna ringde MIMA-läkarna (Medicinsk Intensivvårdsavdelning) och sa att de måste komma direkt.
Samtidigt försökte en sköterska få in en infart för att kunna ge mediciner. Hjärtat rusade allt mer. De sa att risken fanns att det kunde stanna. Kroppen hade kämpat för länge mot en för komplicerad astma och orkade inte mer.
MIMA-läkarna kom och beslutade att jag skulle tas över så fort det fanns plats.
Jag trodde det skulle ta tid, men plötsligt stod sköterskorna där: ”Nu ska du till MIMA.” Innan jag hann blinka var jag på avdelningen, omhändertagen av personalen. Från att jag gick fram till kassan tills jag låg på MIMA tog det 20 minuter.
När jag sattes ner upptäckte jag att det stod uppdukat runt mig med extra läkemedel och dropp – allt med mitt namn på. Jag låg där i 12 timmar innan de vågade plocka bort det. Då bedömde läkaren att risken för hjärtstillestånd var över.
Det blev inte många timmars sömn den natten. De kontrollerade mig var 30:e minut.
Måndag eftermiddag
Jag var tillräckligt stabil för att flyttas till lungmedicin för vidare behandling. Där är jag fortfarande i skrivande stund.
När jag kom upp fick jag ett enkelrum. Jag hann knappt packa upp innan jag flyttades till en fyrsal. Jag hade precis packat upp igen när sköterskan som hämtat mig från MIMA kom in och sa: ”Du har ju immunbrist, här kan du inte ligga.” Så jag flyttades tillbaka till enkelrummet.
Jag är mycket bättre nu jämfört med när jag kom in, även om jag då inte förstod hur illa det faktiskt var. Just nu får jag teofyllamin i dropp i 12‑timmarsintervaller. Planen är att jag kanske kan komma hem på fredag.
Fördelen med lungmedicin är att personalen känner mig – och jag dem.
Och här är jag nu, på nyårsafton 2025, som inte alls blev som jag tänkt mig.
