Sist jag skrev var det nyårsafton 2025 och klockorna skulle snart ringa in 2026 – ett helt oskrivet blad.
Jag kom inte hem på nyårsdagen. Astman var fortfarande för dålig, och jag fick fortsätta med teofyllamin i dropp. På kvällen den 2 januari 2026 beslutade läkaren att avsluta droppet och gå över till tabletter igen. Samtidigt utfärdade SMHI en varning om kraftigt snöfall den 3 januari på eftermiddagen. Tanken var att om jag inte blev sämre skulle jag få gå hem den 3 januari.
På morgonen bedömde sköterskan att jag var tillräckligt stabil för att kunna åka hem så snart läkaren hunnit gå rond. På helgerna är det en enda läkare som ansvarar för alla lungpatienter på sjukhuset, så det tog till efter lunch innan det blev min tur. När jag väl fick klartecken gick allt snabbt – färdtjänsten beställdes så jag skulle hinna hem innan snön kom.
Jag var hemma vid 14‑tiden. Vägarna var då fint plogade. Klockan 16 såg jag på Instagram att polisen lagt ut bilder på över en decimeter nysnö på samma väg.
Efter nästan en vecka på sjukhus behövde jag handla och komma ikapp med vardagen. Astman var inte helt bra, men jag klarade att självmedicinera.
14 januari – återbesök
Jag hade sedan tidigare en tid på mottagningen. Jag mådde riktigt dåligt och packade extra i ryggsäcken ifall jag skulle bli kvar. Läkaren konstaterade att Tezspire, som jag testat sedan våren, inte fungerade på mig. Jag passar egentligen inte in i profilen för läkemedlet, men man ville prova för att se om det kunde hålla mig borta från sjukhuset. Det gjorde det inte. Det sista han sa var: ”Vi ses till sommaren.” Jag svarade att det nog inte skulle bli så – jag blev ju bara sämre och sämre.
21 januari – tillbaka till akuten
Veckan som följde blev jag långsamt sämre. Den 21 januari var jag och handlade till mamma men orkade knappt ta mig ut ur affären. Där och då bestämde jag mig: nu åker jag innan det slutar som sist. Jag åkte hem, packade och beställde taxi till akuten.
På Karolinska Huddinge var det fullt, trots att det var onsdag mitt på dagen. Jag satte mig och väntade. Jag blev femte patient in. I rummet tog en sköterska och en elev kontroller, och sedan kom läkaren. Lungorna pep kraftigt. Hon bad mig ta ett djupt andetag till och sa till eleven: ”Lyssna nu – så här låter det när lungorna är igensatta.” Det är viktigt att lyssna, inte bara titta på syresättningen. Min låg på 97 %, men jag har stora lungor.
Sedan diskuterades prioriteringen. Läkaren sa: ”Du ska ju läggas in, då behöver du inte vänta åtta timmar.” Jag fick en högre prioritet så jag skulle komma upp snabbare – och för att det behövdes med tanke på hur väntrummet såg ut.
Efter EKG och prover väntade jag på plats i enkelrum eftersom jag har immunbrist. Lungmedicin hade inga platser, så jag hamnade på njurmedicin. De var inte glada över att få mig i en av sina salar, och mediciner fick hämtas från lungmedicin.
Torsdag – tillbaka till lungmedicin
Nästa dag kom lungläkaren och frågade vad jag ville ha för behandling. Jag kunde inte låta bli att svara: ”Jag är inte läkare.” Det blev dropp och inhalationer, och efter lunch fick jag besked om att det fanns plats på lungmedicin.
När jag kom in där sa personalen: ”Jaha, du är tillbaka.” Jag var nära att svara: ”Nej, jag har inte hunnit hem än.” En sköterska suckade – hon hade hoppats att jag inte skulle hamna hos dem igen.
Dagarnas rytm
Livet på avdelningen rullade på: kontroller, frukost, rond, lunch, fika, middag och kvällsfika. På lördagskvällen bestämde man att sänka styrkan på droppet. Då blev jag mycket sämre och fick bland annat en spruta med Bricanyl, vilket hjälpte.
På söndagen fick jag 5 ml teofyllamin i droppet. Läkaren ville testa. Under kvällen mådde jag sämre och fick mer medicin.
På måndagen ökade man dosen till 10 ml och tog ett koncentrationsprov. På tisdag kväll gick jag över till tabletter igen. När provsvaret kom efter 36 timmar visade det att värdet var 23 – det ska ligga mellan 40 och 100. Det förklarade troligen varför jag blev så dålig på lördagen: värdet var för lågt för att medicinen skulle hjälpa.
Hemgång
På onsdagen bedömde läkaren att jag, efter åtta dygn på sjukhus, var tillräckligt stabil för att få åka hem. Vi kom överens om att jag skulle kontakta mottagningen och att de skulle få en notering om att jag behövde snabb uppföljning.
Dagen efter fick jag besked om att min dos teofyllamin höjs från 500 mg × 2 till 600 mg × 2, med provtagning efter en vecka.
Små detaljer i vardagen
Jag är stickrädd, och när man får kortison måste man kolla blodsockret. Det görs i fingrarna, och det klarar jag inte. En sköterska tipsade om att ta provet i örat – och det fungerade bättre.
Mina kärl rullar dessutom, vilket gör att vissa sköterskor inte vill sätta infart. En gång trodde en sköterska att hon måste sätta en ny infart eftersom det läckte under huden, men det behövdes inte.
Nu har jag varit hemma i snart tre dygn, och det går… kanske bra.
Att ligga på sjukhus är inte min favoritsysselsättning. Det är många timmar i ensamhet där tankarna drar iväg. Men det tar vi en annan gång.
