Fortsätter…

Så har det gått mer än tre veckor sedan jag senast var inlagd på sjukhus för astman. Det var länge sedan jag var hemma så här många dagar i följd.

Fast helt sant är det inte. I lördags, när jag satt och tittade på finalen av årets Melodifestival, hände det som inte får hända: en allergisk reaktion. Ungefär 20 minuter in i programmet märker jag att handflatorna kliar. Jag vänder på händerna och ser att de är knallröda, och rodnaden är på väg upp över underarmarna.

Jag går direkt och tar min kvällsmedicin, som inkluderar antihistamin. Ringer min lillasyster för att höra vad hon tycker — hennes spontana kommentar var ”ring 1177 eller 112”. När jag samtidigt upptäcker att hela kroppen är röd tar jag även kortison.

Jag ringer först 1177, men där var det kö. Klockan 20.48 väljer jag att ringa 112. Nio minuter senare, 20.57, är ambulansen hemma hos mig och påbörjar behandling. Jag får adrenalin och blir sedan lastad i ambulansen och körd med blåljus till Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge.

Under resan går vi igenom allt jag varit i kontakt med under kvällen, men vi lyckas inte hitta vad jag reagerat på. Det är första gången sedan 2016 som jag fått en så här svår allergisk reaktion.

När vi kommer fram till akuten har adrenalinet hunnit verka, och jag är i princip helt återställd och tycker att jag borde kunna åka hem. Det tycker inte läkaren.

Läkaren säger att jag måste stanna till minst 00.20. Om reaktionen inte kommit tillbaka då får jag åka hem. Det blev två timmar på akuten innan jag kunde gå, och jag var rätt skakig av adrenalinet.

Jag har haft kontakt med mottagningen på Huddinge, men inte heller de kan lista ut vad jag reagerade på.

Sedan jag blev dålig den 28 december har jag haft svårt att klara enkla vardagssaker. Jag tränar, men orkar inte mer än just det den dagen. Jag behöver ta ett samtal med min läkare om varför jag inte hade dessa problem före jul — de är helt nya.

De närmaste två veckorna är fyllda med sjukhusbesök, och jag undrar hur jag ska hinna förbereda påsken.

Idag fick jag dessutom beskedet att jag inte får fortsätta träna hos min fysioterapeut. Nu måste jag fundera på hur jag ska göra med träningen framöver.

Nästa vecka ska jag tillbaka till immunbristenheten för årskontroll av min immunbrist. Jag ska också passa på att fråga hur den påverkar min EDAC och infektionsrisken som följer av det.

Man ska även byta ut min pump, som börjar nå slutet av sin livslängd. Jag har valt att behålla samma typ som jag har idag. Tydligen har det kommit en annan modell som liknar de allra första pumparna jag hade när jag började behandlingarna.

Jag hoppas kunna hålla mig borta från sjukhuset ett tag till, för nästa vecka ska jag till Stiftsgården Stjärnholm över helgen och träffa folk från Svenska kyrkan. Just nu ser jag verkligen fram emot det.

Fortsättning följer…