Fortsättning…

Då har jag äntligen fått en venport inopererad. När remissen väl fanns gick allt snabbt – jag var egentligen planerad längre fram, men för tio dagar sedan ringde man från Transplantationskirurgi. Läkarna hade bedömt att jag var så pass dålig att man ville skynda på.

Narkosläkaren ville träffa mig innan operationen. Jag frågade när det fanns tid, eftersom jag ändå skulle vara på Huddinge dagen därpå i ett annat ärende. Det fanns en tid 08.30, så jag tog den. Under mötet ställde narkosläkaren frågor om hur jag ställde mig till att vara vaken under ingreppet. Jag berättade att jag opererat knät fyra gånger och varit vaken då, att man inte velat ge lugnande och att jag inte heller velat ha det. Samtidigt sa jag att jag har svårt för trånga utrymmen och att jag, om det skulle bli jobbigt, ville kunna få lugnande. Vi var överens om att vara mycket restriktiva med det. Det stod klart att jag skulle opereras inom sex dagar.

När jag gick från narkosen kom kallelsen till operationen, och då såg jag att jag behövde ta prover. Det var fullt upp, så jag fick skjuta på taxin hem för att hinna lämna proverna.

Samtidigt hade min mamma nyligen haft en hjärtinfarkt, även om det gått bra. Kvällen innan min operation ringde Nacka sjukhus igen – hon hade fått ett konstigt EKG och skickats till Södersjukhuset. Jag och min lillasyster åkte direkt in till akuten. Det tog tid, vilket man får vara glad för – då är det oftast inget akut. När alla prover och EKG var klara visade det sig inte vara någon ny hjärtinfarkt.

Jag kom hem 23.30, åt yoghurt, duschade och tvättade mig inför operationen och gick sedan och lade mig. Klockan ringde 04.45 – mediciner och ännu en dusch – och 05.45 kom taxin.

På Huddinge registrerade jag mig och gick till avdelningen. Jag fick byta om och skulle vara först på operationsprogrammet. Två herrar till var det på salen, och när man skulle ta blodprov blev det riktigt jobbigt – jag fick panik.

Jag rullades ner till centraloperationen där man började med att raka bröstet. Personalen blev lite orolig när läkaren inte dök upp, och man ringde henne – hon hade fastnat i bilkö. Narkosläkaren fick därför komma och leta efter kärl.

Sedan började arbetet med att klä in mig i operationsdukar. Huvudet hamnade mitt inne i allt, men man använde genomskinligt material vilket gjorde att jag blev bländad av lamporna. Jag låg drygt en timme med huvudet åt vänster, och när operationen var klar gjorde det ont i nacken. Men annars gick allt enligt plan och jag behövde inget lugnande.

Läkaren tyckte att jag blödde lite mer än väntat, utan att proverna gav någon förklaring. Hon rekommenderade att jag pratar med min husläkare för uppföljning.

Jag kom upp till avdelningen kl. 10.00 och fick gå hem redan 10.30. Det kändes skönt att komma hem. På vägen mötte jag läkaren som skrivit remissen – han tyckte det var bra att porten nu var på plats.

Jag har haft lite ont när jag legat på porten, men inte behövt ta tabletter. Jag fick byta det stora förbandet två gånger – första gången hade det läckt in vatten och andra gången kliade, eftersom jag har svårt för klistret. Men sedan i onsdags har det hållit bra. Tidigare har jag behövt byta förband varannan dag.

Nu hoppas jag att porten ska fungera i flera år.

Fortsättning följer…