Fortsättning…

Ibland är livet tungt att bära, och när man inte är frisk blir allt ännu mer ansträngande. Nu har jag varit hemma i 24 dagar. Den senaste veckan har varit varm, och värmen gör alltid astman sämre.

Just nu känner jag mig som en gäst här på jorden, och det blev extra tydligt när jag kom hem sist och fick beskedet att min mångåriga sekreterare under min tid som ordförande i Hyresgästföreningen Nynäshamn hade avlidit efter en kort tids sjukdom. Det gör allt tyngre, särskilt när jag ofta möter personer med samma sjukdom som han hade när jag själv är inlagd. Om några veckor är det begravning, och jag hoppas må så pass bra att jag kan gå.

Strax före midsommar blev jag inskriven i ASiH (Avancerad Sjukvård i Hemmet). Läkarna ansåg att jag var så pass dålig att jag behövde deras stöd, i förhoppningen att jag skulle slippa bli inlagd så ofta. Det blev min räddning — tack vare dem slapp jag sjukhusvistelse när värmen slog till och astman började krångla.

Midsommar firade jag med min lillasyster och hennes familj. Jag gjorde en smörgåstårta, även om det tog mer kraft än vanligt, och vi åkte och hälsade på mamma på korttidsboendet i Tumba där hon väntar på plats i Nynäshamn. På kvällen hade jag lagat helstekt marinerad fläskkarré och lågtempererad biff med olika tillbehör. Efter maten small det plötsligt till i köket och strömmen gick — när vi drog fram spisen hade kontakten lossnat, trots att spisen var avstängd.

På midsommardagen vaknade jag och mådde riktigt dåligt i astman. Jag kontaktade ASiH, som tyckte att jag skulle börja med kortison. Senare började jag och min svåger fixa med båten för att kunna sjösätta den innan åskvädret som skulle dra in på kvällen. Den här gången gick allt som planerat. Vi fick i båten, jag körde ut den till båtplatsen och vi hann hem precis innan regnet och åskan kom. Ovädret gick över på ungefär 40 minuter. Astman var fortfarande dålig, och jag fick inhalera extra medicin.

På söndagen skulle jag vara kyrkvärd vid konfirmationen i Nynäshamn. Jag mådde fortfarande inte bra, men det gick ändå, även om jag inte var i toppform. På kvällen firade vi min lillasysters födelsedag.

Måndagen började med tvättstugan, och jag märkte att kortisonet påverkade mitt psyke negativt. På tisdagen mådde jag psykiskt sämre på grund av kortisonet och hade sovit dåligt. Jag chattade med ASiH — de skulle ge mig min behandling för benskörhet och ta prover. Jag ville att de skulle ta proverna och ge behandlingen direkt efter varandra, så att kopplingen till venporten kunde sitta kvar över natten. Man bestämde att jag skulle träffa läkaren eftersom lungorna fortfarande inte var bra.

På tisdag morgon åkte jag till ASiH eftersom jag inte ville ta prover hemma. Jag har svimmat tidigare vid blodprov och är osäker på hur jag reagerar när man tar prover via venporten. Det gick bra den här gången, precis som sist jag låg inne. Läkaren lyssnade på lungorna och tyckte att jag skulle fortsätta med kortison, men sänka dosen. Infektionsproverna visade inget annat än ren astma.

På torsdag morgon svängde jag förbi gymmet innan sommaruppehållet. ASiH meddelade att proverna var bra och att jag kunde få min behandling för benskörhet. Efter lunch fick jag den utan problem. Under kvällen märkte jag en förbättring i astman, vilket var en lättnad eftersom läkaren sagt att om det inte var bättre till fredag kunde jag behöva läggas in igen.

I morse vaknade jag och märkte att astman var ännu bättre. Det betyder att jag förhoppningsvis kan åka till landet imorgon. Läkaren tyckte att jag skulle fortsätta med kortison över helgen eftersom det ska bli varmt.

Om förbättringen fortsätter blir det landet imorgon.

Fortsättning följer…