Fortsättning…

”Du ska inte prata högt om det.”
Det var så min lillasyster svarade när jag berättade om det igår. Det där som ligger som ett tyst spöke i rummet – något alla vet om, men ingen vågar tala om. Fram till i måndags hade jag inte ens tänkt tanken på det.

Det började när jag satte mig i taxin för att åka och handla mellan tvättpassen i tvättstugan. Chauffören frågade hur jag mådde och varför jag inte var på landet. Jag svarade att jag faktiskt är på landet, att jag mår rätt okej just nu, och nämnde att jag har ASiH som följer mig. Det var då det slog mig – jag var bara inne och tvättade, och ändå kändes allt annorlunda.

Under den korta resan till ICA Maxi berättade jag att jag under alla år sedan jag föddes aldrig riktigt sett det som finns runt mig. Som när jag kom ut veckan efter midsommar, gick ner för att bada och för första gången såg en Östersjöräka – tydligen kan de bli nio centimeter. Eller när man hittat däckvattenmagneter som bränns i viken där jag har badat i alla år.

Igår såg jag dessutom en tordmule flyga runt huset för första gången. Jag vet att det finns en koloni en bit bort, men jag har aldrig sett dem här. Jag fortsatte berätta om havsörnen som bor granne med oss och jagar måsarna. Jag har sett den i luften, men aldrig vetat var den häckar. Nu har jag hittat boet – två meter i diameter – och jag måste ha gått förbi det i flera år utan att förstå.

Jag kommenterade att vara på landet är som att vara på ett zoo.

Jag gick in och handlade det jag skulle, och eftersom det skulle hända snart köpte jag jordgubbar. Tänkte att man kanske skulle fira.

En väsentlig orsak till det är att jag har kontinuerlig uppföljning av min hälsa via ASiH, särskilt kring astman. I snart två veckor har jag ätit en kortisonkur och kunnat prata med dem om hur jag ska ta min andra medicin för att nå så god hälsa som möjligt.

Sedan hösten 2025 har det blivit många och täta inläggningar. Som längst har jag varit hemma i nästan två månader – och två dagar senare behövde jag läggas in på Huddinge igen. Den 2 juni 2026 kl. 13:00 lämnade jag K84 Lungmedicin senast, vilket gör att det är den längsta perioden jag har varit hemma på mycket länge.

Imorgon är det dags för uppföljning med sjuksköterskan på ASiH. Kanske finns det ett ljus i mörkret.

Fortsättning följer…