Fem och en halv vecka lyckades jag hålla mig borta från Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge och avdelning K84. Sedan tog det tvärt stopp.
Jag var på väg till gymmet för att träna, men redan i taxin kom samma känsla som den 28 december 2025. Andningen blev snabbt mycket sämre. Efter den resan – som slutade direkt på intensiven – ville jag inte vara med om något liknande igen.
Jag beställde en taxi hem, lämnade träningskläderna och packade det jag kunde behöva om jag skulle bli inlagd igen. Klockan 10.15 kom jag till akuten på Huddinge. Jag togs snabbt in på ett rum och fick en infart i min SVK – inte att förväxla med CVK, vilket jag lärt mig är två olika saker.
Det gjorde att man direkt kunde ta prover och ge akut medicin utan att leta efter blodkärl.
Läkaren kom in och sa att hon tyckte att jag skulle läggas in på K84. När jag berättade att jag redan varit där tidigare gick hon och bokade den sista platsen. Sedan behövde man ta virusprov och lite annat, och avdelningen behövde städa rummet eftersom jag har immunbrist. Personalen behövde dessutom sin rast, så när läkaren bekräfta platsen sa jag troligen skulle komma upp efter kl. 14. Strax efter två var platsen klar och jag fick komma upp på avdelningen.
Jag hamnade på en enkelsal med egen toalett – det finns bara två sådana på hela avdelningen, så det är inte ofta jag hamnar där. På natten, när jag behövde gå på toaletten, gick jag först ut i korridoren eftersom de flesta salar har toalett och dusch där ute, innan jag kom på att jag faktiskt hade egen toalett denna gång.
På fredagen behövdes min sal till en patient med smitta, så jag fick en dubbelsal som enkelrum. Jag kunde inte låta bli att skoja om att jag hoppade mellan ”sängarna ” och beställde dubbla måltider, vilket personalen skrattade åt.
På fredag kväll gick man över till teofyllamindropp igen, och på lördagen mådde jag rätt bra. Det höll i sig till måndag när man gick över till tabletter igen. På måndagens rond sa man att jag varit inlagd rätt ofta och att man kanske borde skriva över mig till ASIH (Avancerad sjukvård i hemmet), så att jag kan få hjälp hemma och kanske slippa sjukhusinläggningar.
För många år sedan försökte min dåvarande husläkare skriva in mig där, men då fick jag svaret att jag var för sjuk – trots att jag då aldrig varit inlagd på sjukhus. Jag trodde därför inte att det skulle gå denna gång, med fem inläggningar sedan årsskiftet.
På eftermiddagen kom beskedet att de kunde ta emot mig, men först om två veckor. Jag var ju färdigbehandlad – vad skulle hända nu?
På tisdagen kom ronden och jag fick beskedet att ASIH skulle ta emot mig och att jag skulle få gå hem. Hade jag varit över 65 hade jag fått komma till en geriatrisk avdelning, men nu fanns ingen annan lösning än att åka hem och vänta på ASIH.
Det var första gången på mycket länge som jag kom undan med fem vårddygn, vilket är det kortaste jag brukar stanna. De senaste gångerna har jag varit betydligt sämre och därför blivit kvar längre.
Jag är inte någon som tycker om att ligga på sjukhus, men personalen på K84 Lungmedicin på Karolinska Huddinge gör verkligen allt de kan för att det ska bli så bra som möjligt. Med åren har jag lärt känna flera av dem och känner mig trygg – något som tidigare varit svårt, särskilt när det gällde prover och infarter.
För första gången sedan jag fick astma kom jag hem utan armarna sönderstuckna. Ett enda stick i SVK var allt som behövdes, och den har fungerat riktigt bra. Att slippa stressen kring sticken är svårt att beskriva, men jag är oerhört lättad.
När jag skriver detta har det gått ett dygn sedan jag skrevs ut. Andningen går upp och ner, men jag är långt ifrån så dålig som när jag kom in.
Fortsättning följer…
