Jourhavande präst, en av Sveriges äldsta stödlinjer, markerar 70 år av själavård och nattligt stöd till människor i kris.
Jourhavande präst fyller 70 år
Sjuksvistelse 28/12-2025—28/1-2026 #bildblogg
Dela detta:
2026-02-03 Att leva med handikapp som inte syns – en kamp ingen ser #astma
Så har det nu gått en vecka sedan jag kom hem efter min senaste sjukhusvistelse, och vägen tillbaka har återigen börjat. Jag hinner knappt återhämta mig mellan gångerna jag är inlagd.
Det jobbigaste när jag kommer hem – och även när jag är inlagd – är att alla plötsligt ska vara experter på min sjukdom och vad jag orkar och kan göra. Jag förstår att det ofta är välmenat, men det är min kropp och min sjukdom. Om någon ska vara expert på vad jag klarar av, så är det jag. Jag tycker inte om när man rundar mig och går förbi mig i beslut som rör mig själv. Det har hänt även i Sveriges största folkrörelse, där jag fortfarande har uppdrag kvar efter att jag gick in i väggen. Jag tycker helt enkelt inte om när andra bestämmer åt mig.
När andra börjar tycka och tänka åt mig blir det snarare så att jag känner mig tvungen att bevisa att jag faktiskt klarar av saker – och då blir jag både sårad och arg. Jag vill kunna leva ett ”normalt” liv trots min sjukdom.
När jag kom hem gjorde jag som vanligt: åkte och handlade för att fylla på kylskåpet.
Torsdag träffade jag min fysioterapeut för att lägga upp vägen tillbaka. Jag tog det väldigt lugnt. På eftermiddagen ägnade jag mig åt lite myndighetsutövning, vilket min lillasyster uppskattade – ”då sitter du ju stilla och jag vet vad du gör”, som hon sa.
Fredag handlade jag igen men tog det fortsatt lugnt. Jag fick besked från lungmottagningen att höja mitt teofyllamin till 600 mg × 2.
Lördag gjorde jag två smörgåstårtor inför årsmötet i bostadsområdet på söndagen. Genom åren har jag blivit rätt bra på det. Under kvällen blev jag sämre i astman och gick och lade mig istället för att titta på Melodifestivalen.
Söndag morgon fick jag beskedet att den som skulle vara ordförande på årsmötet var sjuk. Mitt korta svar var: ”Du stannar hemma, jag vill inte ha det!” Jag har lite teknisk utrustning kvar från tiden innan april 2023, så han kunde vara med på länk och leda mötet. Vi fick in nya personer i styrelsen, vilket var första gången på länge. Under dagen fick jag en kraftig försämring i astman och övervägde att åka till akuten, men lyckades få kontroll över den själv.
Hemma igen försökte jag fylla på immunförsvaret inför veckan. Jag såg också en kommentar om att den nya dosen Theo-Dur inte går att få tag i. Jag gick igenom mitt förråd och har bara för några dagar. Jag skrev till lungmottagningen att jag behöver få teofyllamin på licens igen.
Måndag – ny vecka, nya äventyr. För mig innebar det tvättstugan; det blir ju smutstvätt även när man är på sjukhus. På eftermiddagen besökte jag min mamma, som blivit sämre och åter är inlagd – denna gång medan jag själv låg inne. På vägen hem satt jag och tittade i telefonen när min lillasyster ringde och ville att jag skulle följa med henne på en sak. När jag tittade upp var vi vid Årstaberg, vilket är åt helt fel håll. Taxin körde vidare och lyckades inte vända förrän vid Stora Essingen. På vägen tillbaka höll chauffören på att missa avfarten mot Nynäshamn eftersom han låg längst till vänster och hade svårt att byta fil. Jag upplevde att han inte riktigt klarade av filkörningen.
Tisdag åkte jag och tränade och lyckades få en telefontid på lungmottagningen om problemet med teofyllamin, eftersom jag inte fått svar på meddelandet jag skickade i söndags. Det var över åtta minusgrader ute, vilket jag missat – inte direkt optimal temperatur för min astma. Efter träningen åkte jag till kyrkan för att slå ihjäl lite tid och blev kvar till mitten av eftermiddagen. På vägen hem svängde jag förbi apoteket och träffade en bekant som också varit sjuk. Det var roligt att se att han mådde bättre.
Hemma igen sov jag bort hela eftermiddagen och kvällen. Jag är fortfarande väldigt trött, och här är vi nu.
Så såg min första vecka hemma ut. På fredag ska jag tillbaka till Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge för uppföljning av sjukhusvistelsen vid nyår – och det har ju hänt en hel del sedan dess.
Dela detta:
2026-02-02 Att leva med handikapp som inte syns – en kamp ingen ser
Att ligga på sjukhus så ofta som jag gör, och dessutom på enkelsal där ingen kommer in och pratar med en om det inte är något särskilt, tär på en. Ibland försöker jag gå i korridoren på avdelningen bara för att se något annat. Men det sliter på psyket att ligga ensam, även om min immunbrist gör att det är nödvändigt.
Hemma står alltid en ryggsäck packad med laddare, Google TV, skarvsladdar – i princip allt som behövs för att klara en sjukhusvistelse. Jag har till och med en extra skärm att koppla Google TV till, eftersom inte alla TV-apparater har HDMI. Med den kan jag se alla mina streamingtjänster. Men trots allt blir det ensamt ibland.
Det är många långa nätter när droppet ska bytas mitt i natten och tankarna börjar snurra. En fråga jag ofta grubblar över är hur länge kroppen orkar med detta, att astman gång på gång går över gränsen. Efter de senaste gångerna har jag inte hunnit komma tillbaka i fysisk form. Jag tränar minst två gånger i veckan, vilket gjorde att jag hade ganska god kondition när jag fick Covid-19 – vilket gjorde att astman har bara blivit sämre sedan dess.
Jag bränner mer energi på att andas än vad jag lyckas få i mig. Sedan ett år tillbaka får jag näringsdrycker för att klara mig. Det blev väldigt tydligt när jag började träna och inte orkade något annat efteråt.
Mycket påverkar min vardag, inte minst händelsen i april 2023 när jag över en natt själv valde att lämna en av Sveriges största folkrörelser – och vissa personers feghet att stå upp för mig. Utredningar på hög nivå pågår fortfarande kring hur jag blev behandlad. Under min senaste sjukhusvistelse träffade jag personer som utreder ärendet, och de blev upprörda när jag berättade om vissa individers agerande.
Det som är mest påfrestande är att alltid behöva kalkylera med risken att bli dålig och vara beredd på att allt kan vända när som helst. Att leva med den rädslan är tungt.
I juni 2010 låg jag på sjukhus i 14 dagar. Då var läkarna riktigt oroliga för hur länge kroppen skulle orka. Det visade sig att jag hade stora förändringar på lungorna, och det var ett av få tillfällen jag behövde syrgas. Läkaren som skrev ut mig sa att skadorna var permanenta.
Min ordinarie läkare var också bekymrad och skickade mig på rehabilitering i Sigtuna, vilket inte blev särskilt lyckat. Det var en jobbig höst när min lungläkare skulle sluta, men han ville följa upp skadorna ett halvår senare. Jag genomgick en större undersökning, och när svaret kom var de tvungna att titta en gång till på de första bilderna. Där fanns stora förändringar då – men nu, sex månader senare, var de borta. Lungorna hade läkt av sig själva. Man konstaterade att jag hade bra lungor, vilket har varit min räddning genom åren och gjort att jag inte behövt syrgas.
Men ju äldre man blir, desto mer märker man hur kroppen förändras.
Dela detta:
2026-02-01 Idag har gjort smörgåstårtor
Dela detta:
2026-02-01 Att leva med handikapp som inte syns – en kamp ingen ser
Under de senaste inläggen har jag berättat om min astma och min sjukhusvistelse. Nu tänkte jag dela lite mer om mig själv och om försöken att leva ett ”normalt liv”.
De som känner mig vet att jag lagt 25 år av mitt liv på en av Sveriges största folkrörelser, och att den resan tog slut i april 2023. Om den tiden, vad som hände och hur man från en dag till en annan kan hamna i iskylan och möta människors feghet, kommer jag skriva mer om senare i vår – eller när jag orkar.
Man kan säga att det blev ett tvärstopp rakt in i bergväggen, och hade jag då vetat vad som väntade hade jag kanske agerat annorlunda.
I grunden har jag en ganska märklig utbildning med tanke på min sjukdomsbild, jag är lantbrukare.
Jag växte upp på Järflotta, en ö söder om Nynäshamn, öster om Torö och norr om Landsort – på min pappas föräldrahem. Runt omkring fanns kusiner och kusinbarn i min egen ålder. Det var helt naturligt att pappas släkt fanns runt mig på somrarna och mammas släkt på vintern. Det tog tid innan jag insåg att alla inte hade det så.
Vi åkte ut till landet vid islossningen och tog upp båten när isen lade sig.
På Järflotta fanns jordbruk, och 1978 började man med får på ön. Det gjorde att jag redan från början visste att jag ville bli bonde. Det pratade jag ofta med min farmor om – hon hade ju bott på ön och haft både häst och ko, som så många skärgårdsbönder i början av 1900-talet.
Min största lycka var när vi skaffade sommarhöns när jag var tolv. Det blev fem år med höns. De skulle egentligen tas tillvara som mat, men i stället hamnade de hos bekanta över vintern.
Järflotta har varit grunden för mitt naturintresse genom livet och som vuxen mitt andningshål. En tidig höstmorgon att ge sig ut på cykeln, plocka svamp och följa skörden med bara skogen som sällskap – det är det bästa jag vet.
När jag fick förtidspension blev det åter hela somrar på ön.
När jag var liten hade vi en 14-tums svartvit tv med två kanaler, och på påsken sändes bara Jesusfilmer – något min syster fortfarande skämtar om. Mitt första mobilnät fick jag 2005, vilket gjorde att jag kunde surfa på kvällar och helger. I dag har jag samma uppkoppling hemma som på landet och kan streama tv utan problem.
Genom åren lärde jag mig hjälpa till med jordbruket: slakta lamm, dra hem vildsvin efter nattens jakt. Jag har ett foto från en midsommarafton där jag sitter i vita kläder och styckar ett vildsvin – och lyckas hålla dem helt rena.
Sedan konfirmationen har Svenska kyrkan varit en del av mitt liv. I min ungdom var jag mycket på Stiftsgården Stjärnholm mellan Nyköping och Oxelösund, där jag också jobbade extra i köket. Livet kom emellan, men på senare år har jag återvänt flera gånger. För några år sedan fick jag vara med och leda gudstjänst i Stjärnholms kyrka. Föreståndaren sa då att jag var väldigt lugn och inte stressade upp mig som andra – det är en miljö där jag känner mig trygg.
Inom Svenska kyrkan har jag hittat en plats där jag får vara utan en massa måsten. När mitt andra uppdrag tog slut valde jag att stanna kvar i kyrkan, för att ha något att falla tillbaka på.
Genom åren har jag fått förtroendet att sitta i flera styrelser och valberedningar i olika organisationer. Men i 24 år har jag också haft ett statligt uppdrag, något jag är mycket stolt över. Nu går jag in i mitt 25:e år med regeringens förtroende.
Jag var faktiskt på det uppdraget dagen efter att jag kom hem i torsdags. Någon sa att det är den säkraste platsen för mig just nu – där sitter jag ju stilla och hittar inte på en massa. När jag gick hem sa en kollega, småskrattande, att jag gärna fick försöka hålla mig borta från sjukhuset ett tag.
Under alla år har jag fått möjlighet att träffa och lära känna otaliga människor, och än i dag korsas våra vägar ibland. Det har varit allt från stora medieproduktioner till små möten för att lösa konflikter. Kurser och konferenser har varit en stor del av mitt liv. Ett tag arbetade jag mycket med ett rederi på Östersjön och fick till och med frågan om att vara med och ta fram ett av deras fartyg.
Jag har flera gånger fått frågan om jag vill ge mig in i politiken, och någon gång har det varit nära – men så blev det inte. Det är jag evigt tacksam för.
Min hälsa är A och O, och jag behöver ha kontroll över min astma.
En plats som blivit viktig för mig, särskilt sedan min systerson föddes, är Skansen. Jag är historiskt intresserad, och Skansen är en plats där jag kan ladda batterierna när jag inte kan komma till Järflotta. När systersonen var liten åkte vi ofta dit – han älskade sälarna, att gå på Solliden och äta köttbullar på stor tallrik. Att beställa barnportion gör man bara en gång, kan jag säga.
Att följa årstiderna på Skansen – från julmarknad till påsk – är som att resa i tiden genom de tidstypiska husen. Just nu längtar jag efter att kunna komma dit igen. Nästan varje gång hittar man något nytt.
Dela detta:
2026-01-31 Att leva med handikapp som inte syns – en kamp ingen ser
Sist jag skrev var det nyårsafton 2025 och klockorna skulle snart ringa in 2026 – ett helt oskrivet blad.
Jag kom inte hem på nyårsdagen. Astman var fortfarande för dålig, och jag fick fortsätta med teofyllamin i dropp. På kvällen den 2 januari 2026 beslutade läkaren att avsluta droppet och gå över till tabletter igen. Samtidigt utfärdade SMHI en varning om kraftigt snöfall den 3 januari på eftermiddagen. Tanken var att om jag inte blev sämre skulle jag få gå hem den 3 januari.
På morgonen bedömde sköterskan att jag var tillräckligt stabil för att kunna åka hem så snart läkaren hunnit gå rond. På helgerna är det en enda läkare som ansvarar för alla lungpatienter på sjukhuset, så det tog till efter lunch innan det blev min tur. När jag väl fick klartecken gick allt snabbt – färdtjänsten beställdes så jag skulle hinna hem innan snön kom.
Jag var hemma vid 14‑tiden. Vägarna var då fint plogade. Klockan 16 såg jag på Instagram att polisen lagt ut bilder på över en decimeter nysnö på samma väg.
Efter nästan en vecka på sjukhus behövde jag handla och komma ikapp med vardagen. Astman var inte helt bra, men jag klarade att självmedicinera.
14 januari – återbesök
Jag hade sedan tidigare en tid på mottagningen. Jag mådde riktigt dåligt och packade extra i ryggsäcken ifall jag skulle bli kvar. Läkaren konstaterade att Tezspire, som jag testat sedan våren, inte fungerade på mig. Jag passar egentligen inte in i profilen för läkemedlet, men man ville prova för att se om det kunde hålla mig borta från sjukhuset. Det gjorde det inte. Det sista han sa var: ”Vi ses till sommaren.” Jag svarade att det nog inte skulle bli så – jag blev ju bara sämre och sämre.
21 januari – tillbaka till akuten
Veckan som följde blev jag långsamt sämre. Den 21 januari var jag och handlade till mamma men orkade knappt ta mig ut ur affären. Där och då bestämde jag mig: nu åker jag innan det slutar som sist. Jag åkte hem, packade och beställde taxi till akuten.
På Karolinska Huddinge var det fullt, trots att det var onsdag mitt på dagen. Jag satte mig och väntade. Jag blev femte patient in. I rummet tog en sköterska och en elev kontroller, och sedan kom läkaren. Lungorna pep kraftigt. Hon bad mig ta ett djupt andetag till och sa till eleven: ”Lyssna nu – så här låter det när lungorna är igensatta.” Det är viktigt att lyssna, inte bara titta på syresättningen. Min låg på 97 %, men jag har stora lungor.
Sedan diskuterades prioriteringen. Läkaren sa: ”Du ska ju läggas in, då behöver du inte vänta åtta timmar.” Jag fick en högre prioritet så jag skulle komma upp snabbare – och för att det behövdes med tanke på hur väntrummet såg ut.
Efter EKG och prover väntade jag på plats i enkelrum eftersom jag har immunbrist. Lungmedicin hade inga platser, så jag hamnade på njurmedicin. De var inte glada över att få mig i en av sina salar, och mediciner fick hämtas från lungmedicin.
Torsdag – tillbaka till lungmedicin
Nästa dag kom lungläkaren och frågade vad jag ville ha för behandling. Jag kunde inte låta bli att svara: ”Jag är inte läkare.” Det blev dropp och inhalationer, och efter lunch fick jag besked om att det fanns plats på lungmedicin.
När jag kom in där sa personalen: ”Jaha, du är tillbaka.” Jag var nära att svara: ”Nej, jag har inte hunnit hem än.” En sköterska suckade – hon hade hoppats att jag inte skulle hamna hos dem igen.
Dagarnas rytm
Livet på avdelningen rullade på: kontroller, frukost, rond, lunch, fika, middag och kvällsfika. På lördagskvällen bestämde man att sänka styrkan på droppet. Då blev jag mycket sämre och fick bland annat en spruta med Bricanyl, vilket hjälpte.
På söndagen fick jag 5 ml teofyllamin i droppet. Läkaren ville testa. Under kvällen mådde jag sämre och fick mer medicin.
På måndagen ökade man dosen till 10 ml och tog ett koncentrationsprov. På tisdag kväll gick jag över till tabletter igen. När provsvaret kom efter 36 timmar visade det att värdet var 23 – det ska ligga mellan 40 och 100. Det förklarade troligen varför jag blev så dålig på lördagen: värdet var för lågt för att medicinen skulle hjälpa.
Hemgång
På onsdagen bedömde läkaren att jag, efter åtta dygn på sjukhus, var tillräckligt stabil för att få åka hem. Vi kom överens om att jag skulle kontakta mottagningen och att de skulle få en notering om att jag behövde snabb uppföljning.
Dagen efter fick jag besked om att min dos teofyllamin höjs från 500 mg × 2 till 600 mg × 2, med provtagning efter en vecka.
Små detaljer i vardagen
Jag är stickrädd, och när man får kortison måste man kolla blodsockret. Det görs i fingrarna, och det klarar jag inte. En sköterska tipsade om att ta provet i örat – och det fungerade bättre.
Mina kärl rullar dessutom, vilket gör att vissa sköterskor inte vill sätta infart. En gång trodde en sköterska att hon måste sätta en ny infart eftersom det läckte under huden, men det behövdes inte.
Nu har jag varit hemma i snart tre dygn, och det går… kanske bra.
Att ligga på sjukhus är inte min favoritsysselsättning. Det är många timmar i ensamhet där tankarna drar iväg. Men det tar vi en annan gång.
Dela detta:
Så undviker du de vanligaste misstagen när du letar studentbostad
Terminen har precis börjat och runt om i landet förbereder sig tusentals studenter för sina första veckor på universitet och högskolor. För många börjar studietiden med stress, osäkerhet och en svår bostadsjakt. Bostadsbristen är akut på flera studieorter runt om i landet, och allt fler unga tvingas tacka ja till otrygga boenden i andra och tredje hand. Hyresgästföreningen listar här de vanligaste…
Så undviker du de vanligaste misstagen när du letar studentbostad
Dela detta:
2026-01-27 Så gick det inte igen
Det gick i nästa 19 dagar denna gången den 21 januari 2026 var det dags igen, akuten igen och denna gång var inte själva. Men kom igen på 4 timmar och upp på en avdelning då måste ha enkelrum pga av immunbristen.
På torsdag fick dropp och flyttades över till lungmedicin, fick bakslag i helgen så höjden dosen igen. Läkaren var just här och man kopplade nytt dropp och så får vi se vad som hände.
Men bilden talar sitt egna språk vad hoppas på just nu!
Dela detta:
Biskopsmötet om Grönland: ”Vi hör er, vi ser er och vi ber med er”
Uttalande av Svenska kyrkans biskopar om situationen på Grönland.
Biskopsmötet om Grönland: ”Vi hör er, vi ser er och vi ber med er”
Dela detta:
2026-01-17
Idag är det 14 dagar sedan jag kom hem efter sex dygn på Karolinska Universitetssjukhuset. Jag är fortfarande inte återställd, och läkaren tror att det kan dröja ända till sommaren.
Ibland mår jag bra, för att i nästa sekund knappt kunna andas. I onsdags träffade jag min lungläkare, som valde att avsluta den behandling jag haft sedan i våras. Så nu är jag tillbaka på ruta ett.
Nu börjar jakten på att hitta en ny behandling, men just nu finns det inget läkemedel som passar. Man ska ha en konferens om mig nästa vecka.
Jag behöver ta det väldigt försiktigt framöver. Problemet är att jag inte vet vad jag ska plocka bort, för då finns det knappt något kvar. Mitt hjärta påverkas också av astman. Flera gånger per dag funderar jag på att åka in till akuten, men jag vet att jag då troligen blir inlagd igen i minst fem dygn, och det vill jag verkligen undvika.
Dela detta:
2026-01-10 Astma är en jävla sjukdom
Idag är det en vecka sedan jag fick komma hem från Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge. Imorgon är det två veckor sedan i några känt något konstigt i kroppen. När väl kom in på akuten tog det 20 minuter innan var MIMA och vak. Först då inser att det inte var bra, jag har fortsatt svårt att hantera det.
Dela detta:
2026-01-09 Begravning igen!
Då har man byt om till begravning den fem inom ett år det är bara kavajen som ska på.
Dela detta:
2026-01-04 Ett dygn hemma
Mitt första dygn hem har gått bra, åkte och hälsade på mamma som fortfarande ligger på sjukhus. I morgon ska göra ett försökt att få tag i lungmottagningen räknade just ut att på 1,5 år har vårdats 42 dygn på sjukhus för min astma, av dessa är 31 under de senaste 10 månaderna. Det känns inte optimalt i maj började med Tezspire sedan dess och till idag är 11 dygn på sjukhus, tanken var att de skulle hjälpa mig att slippa ligga på sjukhus.
Dela detta:
2026-01-04 Snö
Dela detta:
Gott Nytt År!
Dela detta:
2025-12-31 Att leva med handikapp som inte syns – en kamp ingen ser
När jag den 21 december skrev om min första sjukhusvistelse 2007 – och om att jag under de senaste 1,5 åren varit inlagd 36 dygn – visste jag inte vad som snart skulle komma.
Min mamma har inte mått bra den senaste tiden efter att pappa gick bort. Hon har varit på sjukhus sedan den 26 oktober. Jag har försökt hälsa på så mycket jag orkat, samtidigt som min astma varit instabil.
På julafton var min syster och jag hos mamma på sjukhuset. Sedan åt jag middag hos syrran innan jag åkte hem och vilade inför midnattsmässan i kyrkan.
På juldagen åkte jag till Skansen för konsert i Seglora kyrka. Jag passerade sjukhuset på vägen hem, men mamma sov så jag fortsatte hem.
Annandag jul hade jag svårt att komma upp. Astman krånglade. Jag plockade lite hemma och spelade På spåret.
Lördag 27 december
Syrran och jag hälsade på mamma på sjukhuset. När jag kom hem kände jag hur kroppen började ge upp. Andningen blev tyngre.
Söndag 28 december – dagen då det kunde ha tagit slut
Jag vaknade med kraftig andnöd. Jag tog min medicin, fyllde på immunförsvaret och åt frukost, men blev snabbt sämre. Hjärtat rusade. Jag beställde taxi till Karolinska universitetssjukhuset Huddinge. Jag trodde att hjärtklappningen berodde på extra medicin.
När jag kom in på akuten mötte jag en gammal bekant från Hyresgästföreningen, numera kollega i Hyresnämnden. Jag gick fram till kassan, registrerade mig och de tog pulsen – den var extremt hög. Kvinnan i kassan bad mig sätta mig ner medan de ordnade ett rum. Jag pratade med min kollega medan jag väntade.
Sedan var det min tur. Två sköterskor stod redo med en riktig sjukhussäng. De körde mig direkt till ett bås. En läkare kom in och sa att jag måste bedömas omedelbart. Medan hon lyssnade på lungorna ringde hon min lungläkare, och sköterskorna ringde MIMA-läkarna (Medicinsk Intensivvårdsavdelning) och sa att de måste komma direkt.
Samtidigt försökte en sköterska få in en infart för att kunna ge mediciner. Hjärtat rusade allt mer. De sa att risken fanns att det kunde stanna. Kroppen hade kämpat för länge mot en för komplicerad astma och orkade inte mer.
MIMA-läkarna kom och beslutade att jag skulle tas över så fort det fanns plats.
Jag trodde det skulle ta tid, men plötsligt stod sköterskorna där: ”Nu ska du till MIMA.” Innan jag hann blinka var jag på avdelningen, omhändertagen av personalen. Från att jag gick fram till kassan tills jag låg på MIMA tog det 20 minuter.
När jag sattes ner upptäckte jag att det stod uppdukat runt mig med extra läkemedel och dropp – allt med mitt namn på. Jag låg där i 12 timmar innan de vågade plocka bort det. Då bedömde läkaren att risken för hjärtstillestånd var över.
Det blev inte många timmars sömn den natten. De kontrollerade mig var 30:e minut.
Måndag eftermiddag
Jag var tillräckligt stabil för att flyttas till lungmedicin för vidare behandling. Där är jag fortfarande i skrivande stund.
När jag kom upp fick jag ett enkelrum. Jag hann knappt packa upp innan jag flyttades till en fyrsal. Jag hade precis packat upp igen när sköterskan som hämtat mig från MIMA kom in och sa: ”Du har ju immunbrist, här kan du inte ligga.” Så jag flyttades tillbaka till enkelrummet.
Jag är mycket bättre nu jämfört med när jag kom in, även om jag då inte förstod hur illa det faktiskt var. Just nu får jag teofyllamin i dropp i 12‑timmarsintervaller. Planen är att jag kanske kan komma hem på fredag.
Fördelen med lungmedicin är att personalen känner mig – och jag dem.
Och här är jag nu, på nyårsafton 2025, som inte alls blev som jag tänkt mig.
Dela detta:
2025-12-28 Hjärtat orkar inte kompenserar för astman
Fick ett kraftigt astma anfall hem på förmiddagen idag, hjärtat gjorde allt för syresättning av blodet men orkade inte. Åkte in till Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge tog från kassan till jag låg med vak på MIMA 20 minuter.
Dela detta:
2025-12-25 Midnattsmässa
Har just kommit hem från min 36 midnattsmässa i Nynäshamns kyrka
Dela detta:
2025-12-23 God Jul & Gott Nytt År
Då lägger snart 2025 tillhandlingarn ett som inte blev vad vi tänkt och som jag vill lämna bakom mig. Det blev fem begravningar inom loppet av ett år. Även år har till bringat mycket tid på sjukhus innan sommaren började ny behandling som göra att jag slipper sjukhus fram över.
Nu ser jag att 2026 bara kan bli bättre än 2025.
Jag fick mitt myndighets uppdrag förlängt med 3 år så där går jag in i mitt 25 år. Tydligen gör jag ett bra uppdrag.
Med detta vill jag till önska alla en God Jul & Gott Nytt År!
Jonas
Dela detta:
Många hyresgäster har inte råd med julklappar – handlar på kredit
En ny undersökning från Indikator Opinion på uppdrag av Hyresgästföreningen visar att hyresgäster är klart mer ekonomiskt pressade inför årets julhandel än de som äger sitt boende. Hyresgäster är både mer benägna att handla julklappar på kredit eller faktura – och tvingas oftare avstå helt från julklappar.
Många hyresgäster har inte råd med julklappar – handlar på kredit
Dela detta:
2025-12-22
Fick just beslut att mitt uppdrag för statlig myndighet har av regeringen förlängts med 3 år.
Så den 1 januari 2026 börjar jag mitt 25 år i statens tjänst!
Jag vet om att jag skulle få förlängt i mer en halv år men nu kom beslutet.
Dela detta:
2025-12-21 Att leva med handikapp som inte syns – en kamp ingen ser
Julen är en extremt jobbig tid för mig och har påverkat min astma sedan 2007, då allt gick riktigt illa och det hade kunnat sluta mycket värre än det gjorde.
Under de nio åren före 2007 blev min astma allt mer svårhanterlig. Jag åkte in och ut på akuten och var flera gånger på rehabilitering i Åre. Vid flera tillfällen sa jag till läkarna att de fick lägga in mig. Våren 2004 fick jag teofyllamin som injektion, och det visade sig fungera. Vid den här tiden förde jag noggranna anteckningar över min astma och hur jag medicinerade. Jag hittade boken för några dagar sedan. Det jag nu ska berätta är också ett sätt att hantera den psykiska påverkan som följde efter julen 2007 – en händelse som fortfarande gör mig livrädd att det ska hända igen.
22 december 2007
Jag håller på med julförberedelser och har mått dåligt i flera dagar. Det är mitt andra år som ordförande i den organisation jag var aktiv i fram till april 2023, och det har varit mycket att göra. Städningen har blivit lidande. På kvällen blir jag betydligt sämre och får svårt att andas. Jag ringer 112, och de skickar ambulans. Medan jag väntar tar jag fram grisfötter och julskinka som jag tänkt laga nästa dag.
Ambulansen kör mig till Södersjukhuset eftersom min läkare finns där. Jag ligger en stund på akuten innan en läkare lyssnar på mig. Han konstaterar att lungorna låter dåligt och att jag måste läggas in. Jag säger nej – ”ge mig teofyllamin så jag kan åka hem”. Efter att ha pratat med en kollega går han med på det. Jag hade ju inte tid att ligga på sjukhus; grisfötterna och skinkan skulle ju göras.
Jag åker hem senare på kvällen.
Julen passerar. Jag är i Nynäshamns kyrka på julafton, men astman fortsätter att krångla.
26 december 2007
På annandagen åker jag och hämtar biobiljetter till Arn som jag bokat till den 27 december. På vägen hem svänger jag in på akuten på Huddinge sjukhus. På den tiden kunde sjukhusen se varandras journaler.
En kvinnlig läkare tar emot mig. Hon konstaterar att jag är riktigt dålig och måste läggas in. Men jag hade ju mina biobiljetter, så jag säger nej. Jag får mer teofyllamin och inhalationer och lovar att komma tillbaka om jag blir sämre.
27 december 2007
Jag ser Arn men är riktigt dålig. Efter filmen åker jag hem, hämtar min dator och åker tillbaka till Huddinge. När jag kommer in på akuten är det samma läkare som dagen innan. Hon säger ”hej” och direkt efter: ”jag skriver in dig på intensiven, det här går inte längre.”
Jag rullas upp till M82, hjärtintensiven. De kopplar upp mig på övervakning och dropp. Jag ska få adrenalin, men sköterskan måste hämta det. Det är det sista jag minns. Jag vaknar av att sköterskan skakar mig och narkosläkaren kommer in i rummet. Sköterskan säger: ”nu vaknar han igen.”
Det visade sig att min astma var så dålig att kroppen inte orkade längre. Det är något jag fortfarande har svårt att prata om, och inte många känner till det. Det har hänt två gånger till, senast våren 2024, att jag blivit medvetslös av astman.
Sköterskan tryckte in adrenalinet direkt i blodet – det var det som räddade mig.
Detta gör att varje jul fortfarande känns tung och svår. Rädslan att bli så dålig igen finns alltid där.
Jag blev kvar på sjukhuset i flera dagar men fick komma hem på nyårsaftons eftermiddag. Det är en händelse jag aldrig glömmer.
Efteråt
I början av 2008 ringde min lungläkare. Han hade fått information från både Södersjukhuset och Huddinge om vad som hänt och att jag vägrat läggas in. Han sa något som fastnade i minnet:
”Säger läkaren att du ska läggas in, då gör du det. Och sedan stannar du tills de säger att du ska åka. Är vi överens?”
Det blev många vårddygn efter det. 2010 låg jag 14 dygn på Huddinge. Efter att jag fick Covid‑19 2023 och astman försämrades har jag mellan maj 2024 och november 2025 vårdats 32 dygn på sjukhus.
Just nu får jag injektioner för att slippa bli inlagd. Sedan jag började med dem i maj 2025 har jag bara vårdats fem dygn. I början av 2026 ska behandlingen följas upp.
Dela detta:
Hyresgästföreningen kritiska till hyresnämndens beslut om förvaltningsföreläggande i Vårberg – avser att överklaga
Hyresnämnden bifaller Hyresgästföreningens yrkande om förvaltningsföreläggande för den misskötta fastigheten i Vårberg, men avslår yrkandet om tvångsförvaltning. Hyresgästföreningen region Stockholm är kritiska till beslutet och menar att nämnden inte har tagit i beaktande hur allvarliga bristerna är.
Hyresgästföreningen kritiska till hyresnämndens beslut om förvaltningsföreläggande i Vårberg – avser att överklaga
Dela detta:
Ny rapport: Tyskland överger marknadshyrorna efter år av kraftigt höjda hyror
Hyresgästföreningens nya rapport visar vad som händer när hyrorna släpps fria: i Tyskland sköt hyrorna i nya hyreskontrakt i höjden när bostadsbristen tilltog, samtidigt som skillnaderna i hyror mellan nya och gamla kontrakt växte. Resultatet: ett så stort missnöje att landet allt mer övergett marknadsmodellen och återinfört flera lager av regleringar.
Ny rapport: Tyskland överger marknadshyrorna efter år av kraftigt höjda hyror
