2026-02-16 Att leva med handikapp som inte syns – en kamp ingen ser #astma #allergi #edac

Fortsättning…

När jag avslutade min berättelse sist hade jag varit inne på sjukhuset i 16 dygn. Nu är jag uppe i det 22:a dygnet sedan jag lades in den 28 december. Under den här tiden har livet blivit ännu mer komplicerat. Jag har fått teofyllamindropp fram till idag på förmiddagen, då man bestämde att gå över till tabletter igen för att se hur det fungerar innan jag får åka hem.

Den här vistelsen har varit en berg-och-dalbana. Jag tycker verkligen inte om att ligga på sjukhus, och nu börjar det tära på psyket också. Det blir många långa dygn i ensamhet, och då hinner tankarna snurra: vad händer egentligen i min kropp, och hur länge orkar den?

Efter några dygn bestämde man att göra en större skiktröntgen av lungorna. Jag frågade direkt om det skulle vara kontrast, eftersom jag bara har en minimal infart och kontrast kräver en grövre. På eftermiddagen slutade min infart fungera för droppet, och man satte en barninfart. Sköterskan var väldigt nöjd över att lyckas på första försöket. Men man ska aldrig ropa hej – han hann knappt lämna rummet innan han kom tillbaka och sa att jag behövde en grövre infart för kontrast och blodprover.

Då började jakten på ett blodkärl. Efter fyra misslyckade försök, och med stressen stigande, bestämde han sig för att ta blodproverna via den infart han just satt, så att kvällspersonalen kunde försöka sätta en ny. Kvällspersonalen kom in och försökte flera gånger utan att lyckas. Jag mådde riktigt dåligt av alla stick och sa till slut ifrån: nu får ni hitta en annan lösning, för nu är det stopp.

Man ringde narkosen. Efter en stund kom två narkossköterskor, varav en jag träffat tidigare – han var med när jag opererade knät i våras. Det är nästan komiskt hur många som verkar komma ihåg mig. Inte heller de fick in infarten på första försöket, och om det inte hade gått på andra hade man behövt sätta en fast infart. De lyckades till slut, men tyckte att man borde fundera på en annan lösning än att sticka sönder mig varje gång.

Först nästa dag blev det röntgen. När jag kom ner hittade de ingen bokning och var på väg att skicka upp mig igen, men det löste sig. In i tunneln för skiktröntgen – och den gick bra den här gången.

Sen kom läkaren och berättade att man hittat något. Jag blev upprörd och förstod inte vad han menade. Copilot hjälpte mig att tolka journaltexten, och det blev så här:

Tolkning av journaltexten

”DT HRCaT inger misstanke att EDAC skulle kunna föreligga.”
HRCT visar fynd som gör att läkaren misstänker EDAC – ett tillstånd där luftvägen faller ihop mer än normalt vid utandning.

”Vid auskultation hörs apikalt höger ronki.”
När läkaren lyssnar hörs pipande/rosslande ljud högt upp på höger sida, vilket tyder på trångt luftflöde.

”På DT ses nästintill en kollaps av höger huvudbronk vid forcerad utandning.”
Röntgen visar att höger huvudbronk nästan faller ihop vid kraftig utandning – ett typiskt fynd vid EDAC.

”Kan detta vara delkomponent i hans symtom?”
Läkaren undrar om detta kan vara en del av förklaringen till mina besvär.

Sammanfattning i vardagligt språk
En av de stora luftvägarna på höger sida nästan stängs till när jag andas ut kraftigt. Läkaren hör också pipande ljud där. Det gör att de misstänker EDAC, och de funderar på om det kan förklara mina symtom.

Jag känner att jag redan har nog med allt jag har, och nu ska jag dessutom ha CPAP. Under helgen försökte jag använda en helmask, men det gick inte alls. Jag fick panik när jag andades genom munnen – det kändes som att jag inte kunde andas ut eftersom maskinen tryckte emot hela tiden. Jag slet av mig masken i panik varje gång.

På söndagen märkte jag att det inte längre pep när jag andades ut, och andningen kändes bättre. Kanske finns det hopp om att få komma hem snart.

På måndagen fick jag en näsmask till CPAP:en, och den fungerar bättre. Jag har använt den under dagen. Jag har också fått teofyllamintabletter. Jag är inte nöjd med informationen jag fått om vad det innebär för min hälsa, och ingen har riktigt förklarat vad CPAP:en ska göra.

Jag ska prova CPAP under natten, men än så länge märker jag ingen skillnad.

Där är jag nu. Jag ligger och tittar på OS och ska snart försöka sova – förhoppningsvis min sista natt på Lungmedicin på Karolinska i Huddinge. Jag längtar hem. Jag vill inte vara kvar här längre.

Fortsättning följer……

2026-02-11 Att leva med handikapp som inte syns – en kamp ingen ser #astma

Fortsättning…

Den här gången gick det 13 dagar innan kroppen inte längre orkade hantera astman. Jag mådde riktigt dåligt, och när jag kom fram till kassan utlöstes larmet direkt. Det blev säng rakt in i ett fullt bemannat akutrum, med flera läkare, sjuksköterskor och undersköterskor som gjorde allt för att stabilisera läget, som var mycket kritiskt.

När det äntligen var stabilt skulle de koppla dropp med teofyllamin igen. Då utbröt en diskussion om hur det skulle blandas. Jag sa vad jag trodde var rätt och föreslog att de kunde ringa lungmedicin och prata med sköterskorna där. Det ansågs tydligen ligga utanför akutmottagningens värdighet – i stället tog man hjälp av AI, som rekommenderade exakt det jag redan sagt, vilket jag påpekade.

Sedan visade det sig att droppslangen var defekt och behövde bytas ut. När pumpen skulle programmeras kunde jag inte låta bli att säga något: ”Ställ in volymen på 260 ml (teofyllamin 10 + natriumklorid 250 ml) och 12 timmar, då ska pumpen visa 21,67 ml/h.” Det visade sig stämma. Efter det blev det övervakningsrum med hjärtmonitor. När personalen från akuten kom förbi och sa ”välkommen tillbaka” kände jag att jag verkligen varit där för många gånger.

Sedan blev det upp till Lungmedicin för vidare vård.

Men om vi backar tiden några timmar: Jag kom hem på eftermiddagen och mådde inte bra, så jag lade mig och sov. När jag vaknade var jag mycket sämre och insåg att jag behövde åka in igen. Medan jag packade ringde jag Lungmottagningen och meddelade att teofyllaminvärdet låg på 15, när det ska vara över 40. De tyckte också att jag skulle åka in.

Jag beställde taxi, och det blev Stockholm Taxi. Det luktade parfym i bilen. Föraren svängde av vid Jordbro för att åka mot Huddinge, men i rondellen körde han in mot Handen. Jag sa att han kört fel. Han vände, men när vi kom in i rondellen igen körde han förbi avfarten mot Huddinge och var på väg mot Västerhaninge. Jag sa att han nu körde riktigt fel. Han fortsatte runt och tog återigen av mot Handen och fick vända ännu en gång.

När vi kom tillbaka till rondellen tappade jag tålamodet och sa: ”Ser du inte att du ska ta första avfarten mot Huddinge?” Den gången lyckades han.

När vi sedan skulle svänga in på Storängsleden – tydligt skyltat mot Huddinge sjukhus – körde han rakt fram på Lännavägen och kom ut på Huddingevägen vid Huddinge gymnasium. Jag undrade om han kunde läsa skyltar eller GPS, eftersom han kört fel flera gånger. Det blev ett långt samtal med Färdtjänstens kundtjänst idag, kan jag säga.

Nu har jag varit lite mer än ett dygn på sjukhuset. Jag har haft teofyllamin i 24 timmar, och eftersom ingen satte ut tabletterna har jag fått 850 mg teofyllamin × 2. I morgon ska de ta ett nytt prov för att se värdet.

Under eftermiddagen blev jag sämre igen och mår just nu ungefär som när jag kom in igår. Det här känns inte optimalt. Sedan den 28 december är jag nu inne på dygn 16 på sjukhus.

Fortsättning följer………

Fler barn vräks i Stockholms län – högsta siffran på nästan 15 år

Antalet vräkningar i Stockholms län ökar, enligt nya siffror från Kronofogden. Under 2025 verkställdes totalt 703 vräkningar, varav 152 berörde barn. Det är den högsta siffran sedan 2012 i Stockholms län. Hyresgästföreningen kräver skärpt lagstiftning och obligatoriskt förebyggande arbete för att stoppa barnvräkningarna – även i region Stockholm.

Fler barn vräks i Stockholms län – högsta siffran på nästan 15 år

Jourhavande präst fyller 70 år

Jourhavande präst, en av Sveriges äldsta stödlinjer, markerar 70 år av själavård och nattligt stöd till människor i kris.

Jourhavande präst fyller 70 år

Sjuksvistelse 28/12-2025—28/1-2026 #bildblogg

2026-02-03 Att leva med handikapp som inte syns – en kamp ingen ser #astma

Fortsättning…

Så har det nu gått en vecka sedan jag kom hem efter min senaste sjukhusvistelse, och vägen tillbaka har återigen börjat. Jag hinner knappt återhämta mig mellan gångerna jag är inlagd.

Det jobbigaste när jag kommer hem – och även när jag är inlagd – är att alla plötsligt ska vara experter på min sjukdom och vad jag orkar och kan göra. Jag förstår att det ofta är välmenat, men det är min kropp och min sjukdom. Om någon ska vara expert på vad jag klarar av, så är det jag. Jag tycker inte om när man rundar mig och går förbi mig i beslut som rör mig själv. Det har hänt även i Sveriges största folkrörelse, där jag fortfarande har uppdrag kvar efter att jag gick in i väggen. Jag tycker helt enkelt inte om när andra bestämmer åt mig.

När andra börjar tycka och tänka åt mig blir det snarare så att jag känner mig tvungen att bevisa att jag faktiskt klarar av saker – och då blir jag både sårad och arg. Jag vill kunna leva ett ”normalt” liv trots min sjukdom.

När jag kom hem gjorde jag som vanligt: åkte och handlade för att fylla på kylskåpet.

Torsdag träffade jag min fysioterapeut för att lägga upp vägen tillbaka. Jag tog det väldigt lugnt. På eftermiddagen ägnade jag mig åt lite myndighetsutövning, vilket min lillasyster uppskattade – ”då sitter du ju stilla och jag vet vad du gör”, som hon sa.

Fredag handlade jag igen men tog det fortsatt lugnt. Jag fick besked från lungmottagningen att höja mitt teofyllamin till 600 mg × 2.

Lördag gjorde jag två smörgåstårtor inför årsmötet i bostadsområdet på söndagen. Genom åren har jag blivit rätt bra på det. Under kvällen blev jag sämre i astman och gick och lade mig istället för att titta på Melodifestivalen.

Söndag morgon fick jag beskedet att den som skulle vara ordförande på årsmötet var sjuk. Mitt korta svar var: ”Du stannar hemma, jag vill inte ha det!” Jag har lite teknisk utrustning kvar från tiden innan april 2023, så han kunde vara med på länk och leda mötet. Vi fick in nya personer i styrelsen, vilket var första gången på länge. Under dagen fick jag en kraftig försämring i astman och övervägde att åka till akuten, men lyckades få kontroll över den själv.

Hemma igen försökte jag fylla på immunförsvaret inför veckan. Jag såg också en kommentar om att den nya dosen Theo-Dur inte går att få tag i. Jag gick igenom mitt förråd och har bara för några dagar. Jag skrev till lungmottagningen att jag behöver få teofyllamin på licens igen.

Måndag – ny vecka, nya äventyr. För mig innebar det tvättstugan; det blir ju smutstvätt även när man är på sjukhus. På eftermiddagen besökte jag min mamma, som blivit sämre och åter är inlagd – denna gång medan jag själv låg inne. På vägen hem satt jag och tittade i telefonen när min lillasyster ringde och ville att jag skulle följa med henne på en sak. När jag tittade upp var vi vid Årstaberg, vilket är åt helt fel håll. Taxin körde vidare och lyckades inte vända förrän vid Stora Essingen. På vägen tillbaka höll chauffören på att missa avfarten mot Nynäshamn eftersom han låg längst till vänster och hade svårt att byta fil. Jag upplevde att han inte riktigt klarade av filkörningen.

Tisdag åkte jag och tränade och lyckades få en telefontid på lungmottagningen om problemet med teofyllamin, eftersom jag inte fått svar på meddelandet jag skickade i söndags. Det var över åtta minusgrader ute, vilket jag missat – inte direkt optimal temperatur för min astma. Efter träningen åkte jag till kyrkan för att slå ihjäl lite tid och blev kvar till mitten av eftermiddagen. På vägen hem svängde jag förbi apoteket och träffade en bekant som också varit sjuk. Det var roligt att se att han mådde bättre.

Hemma igen sov jag bort hela eftermiddagen och kvällen. Jag är fortfarande väldigt trött, och här är vi nu.

Så såg min första vecka hemma ut. På fredag ska jag tillbaka till Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge för uppföljning av sjukhusvistelsen vid nyår – och det har ju hänt en hel del sedan dess.

Fortsättning följer…

2026-02-02 Att leva med handikapp som inte syns – en kamp ingen ser

Fortsättning…

Att ligga på sjukhus så ofta som jag gör, och dessutom på enkelsal där ingen kommer in och pratar med en om det inte är något särskilt, tär på en. Ibland försöker jag gå i korridoren på avdelningen bara för att se något annat. Men det sliter på psyket att ligga ensam, även om min immunbrist gör att det är nödvändigt.

Hemma står alltid en ryggsäck packad med laddare, Google TV, skarvsladdar – i princip allt som behövs för att klara en sjukhusvistelse. Jag har till och med en extra skärm att koppla Google TV till, eftersom inte alla TV-apparater har HDMI. Med den kan jag se alla mina streamingtjänster. Men trots allt blir det ensamt ibland.

Det är många långa nätter när droppet ska bytas mitt i natten och tankarna börjar snurra. En fråga jag ofta grubblar över är hur länge kroppen orkar med detta, att astman gång på gång går över gränsen. Efter de senaste gångerna har jag inte hunnit komma tillbaka i fysisk form. Jag tränar minst två gånger i veckan, vilket gjorde att jag hade ganska god kondition när jag fick Covid-19 – vilket gjorde att astman har bara blivit sämre sedan dess.

Jag bränner mer energi på att andas än vad jag lyckas få i mig. Sedan ett år tillbaka får jag näringsdrycker för att klara mig. Det blev väldigt tydligt när jag började träna och inte orkade något annat efteråt.

Mycket påverkar min vardag, inte minst händelsen i april 2023 när jag över en natt själv valde att lämna en av Sveriges största folkrörelser – och vissa personers feghet att stå upp för mig. Utredningar på hög nivå pågår fortfarande kring hur jag blev behandlad. Under min senaste sjukhusvistelse träffade jag personer som utreder ärendet, och de blev upprörda när jag berättade om vissa individers agerande.

Det som är mest påfrestande är att alltid behöva kalkylera med risken att bli dålig och vara beredd på att allt kan vända när som helst. Att leva med den rädslan är tungt.

I juni 2010 låg jag på sjukhus i 14 dagar. Då var läkarna riktigt oroliga för hur länge kroppen skulle orka. Det visade sig att jag hade stora förändringar på lungorna, och det var ett av få tillfällen jag behövde syrgas. Läkaren som skrev ut mig sa att skadorna var permanenta.

Min ordinarie läkare var också bekymrad och skickade mig på rehabilitering i Sigtuna, vilket inte blev särskilt lyckat. Det var en jobbig höst när min lungläkare skulle sluta, men han ville följa upp skadorna ett halvår senare. Jag genomgick en större undersökning, och när svaret kom var de tvungna att titta en gång till på de första bilderna. Där fanns stora förändringar då – men nu, sex månader senare, var de borta. Lungorna hade läkt av sig själva. Man konstaterade att jag hade bra lungor, vilket har varit min räddning genom åren och gjort att jag inte behövt syrgas.

Men ju äldre man blir, desto mer märker man hur kroppen förändras.

Fortsättning följer…

2026-02-01 Idag har gjort smörgåstårtor

2026-02-01 Att leva med handikapp som inte syns – en kamp ingen ser

Fortsättning…

Under de senaste inläggen har jag berättat om min astma och min sjukhusvistelse. Nu tänkte jag dela lite mer om mig själv och om försöken att leva ett ”normalt liv”.
De som känner mig vet att jag lagt 25 år av mitt liv på en av Sveriges största folkrörelser, och att den resan tog slut i april 2023. Om den tiden, vad som hände och hur man från en dag till en annan kan hamna i iskylan och möta människors feghet, kommer jag skriva mer om senare i vår – eller när jag orkar.
Man kan säga att det blev ett tvärstopp rakt in i bergväggen, och hade jag då vetat vad som väntade hade jag kanske agerat annorlunda.

I grunden har jag en ganska märklig utbildning med tanke på min sjukdomsbild, jag är lantbrukare.
Jag växte upp på Järflotta, en ö söder om Nynäshamn, öster om Torö och norr om Landsort – på min pappas föräldrahem. Runt omkring fanns kusiner och kusinbarn i min egen ålder. Det var helt naturligt att pappas släkt fanns runt mig på somrarna och mammas släkt på vintern. Det tog tid innan jag insåg att alla inte hade det så.

Vi åkte ut till landet vid islossningen och tog upp båten när isen lade sig.
På Järflotta fanns jordbruk, och 1978 började man med får på ön. Det gjorde att jag redan från början visste att jag ville bli bonde. Det pratade jag ofta med min farmor om – hon hade ju bott på ön och haft både häst och ko, som så många skärgårdsbönder i början av 1900-talet.

Min största lycka var när vi skaffade sommarhöns när jag var tolv. Det blev fem år med höns. De skulle egentligen tas tillvara som mat, men i stället hamnade de hos bekanta över vintern.
Järflotta har varit grunden för mitt naturintresse genom livet och som vuxen mitt andningshål. En tidig höstmorgon att ge sig ut på cykeln, plocka svamp och följa skörden med bara skogen som sällskap – det är det bästa jag vet.
När jag fick förtidspension blev det åter hela somrar på ön.

När jag var liten hade vi en 14-tums svartvit tv med två kanaler, och på påsken sändes bara Jesusfilmer – något min syster fortfarande skämtar om. Mitt första mobilnät fick jag 2005, vilket gjorde att jag kunde surfa på kvällar och helger. I dag har jag samma uppkoppling hemma som på landet och kan streama tv utan problem.

Genom åren lärde jag mig hjälpa till med jordbruket: slakta lamm, dra hem vildsvin efter nattens jakt. Jag har ett foto från en midsommarafton där jag sitter i vita kläder och styckar ett vildsvin – och lyckas hålla dem helt rena.

Sedan konfirmationen har Svenska kyrkan varit en del av mitt liv. I min ungdom var jag mycket på Stiftsgården Stjärnholm mellan Nyköping och Oxelösund, där jag också jobbade extra i köket. Livet kom emellan, men på senare år har jag återvänt flera gånger. För några år sedan fick jag vara med och leda gudstjänst i Stjärnholms kyrka. Föreståndaren sa då att jag var väldigt lugn och inte stressade upp mig som andra – det är en miljö där jag känner mig trygg.

Inom Svenska kyrkan har jag hittat en plats där jag får vara utan en massa måsten. När mitt andra uppdrag tog slut valde jag att stanna kvar i kyrkan, för att ha något att falla tillbaka på.

Genom åren har jag fått förtroendet att sitta i flera styrelser och valberedningar i olika organisationer. Men i 24 år har jag också haft ett statligt uppdrag, något jag är mycket stolt över. Nu går jag in i mitt 25:e år med regeringens förtroende.
Jag var faktiskt på det uppdraget dagen efter att jag kom hem i torsdags. Någon sa att det är den säkraste platsen för mig just nu – där sitter jag ju stilla och hittar inte på en massa. När jag gick hem sa en kollega, småskrattande, att jag gärna fick försöka hålla mig borta från sjukhuset ett tag.

Under alla år har jag fått möjlighet att träffa och lära känna otaliga människor, och än i dag korsas våra vägar ibland. Det har varit allt från stora medieproduktioner till små möten för att lösa konflikter. Kurser och konferenser har varit en stor del av mitt liv. Ett tag arbetade jag mycket med ett rederi på Östersjön och fick till och med frågan om att vara med och ta fram ett av deras fartyg.

Jag har flera gånger fått frågan om jag vill ge mig in i politiken, och någon gång har det varit nära – men så blev det inte. Det är jag evigt tacksam för.
Min hälsa är A och O, och jag behöver ha kontroll över min astma.

En plats som blivit viktig för mig, särskilt sedan min systerson föddes, är Skansen. Jag är historiskt intresserad, och Skansen är en plats där jag kan ladda batterierna när jag inte kan komma till Järflotta. När systersonen var liten åkte vi ofta dit – han älskade sälarna, att gå på Solliden och äta köttbullar på stor tallrik. Att beställa barnportion gör man bara en gång, kan jag säga.

Att följa årstiderna på Skansen – från julmarknad till påsk – är som att resa i tiden genom de tidstypiska husen. Just nu längtar jag efter att kunna komma dit igen. Nästan varje gång hittar man något nytt.

Fortsättning följer…

2026-01-31 Att leva med handikapp som inte syns – en kamp ingen ser

Fortsättning…

Sist jag skrev var det nyårsafton 2025 och klockorna skulle snart ringa in 2026 – ett helt oskrivet blad.

Jag kom inte hem på nyårsdagen. Astman var fortfarande för dålig, och jag fick fortsätta med teofyllamin i dropp. På kvällen den 2 januari 2026 beslutade läkaren att avsluta droppet och gå över till tabletter igen. Samtidigt utfärdade SMHI en varning om kraftigt snöfall den 3 januari på eftermiddagen. Tanken var att om jag inte blev sämre skulle jag få gå hem den 3 januari.

På morgonen bedömde sköterskan att jag var tillräckligt stabil för att kunna åka hem så snart läkaren hunnit gå rond. På helgerna är det en enda läkare som ansvarar för alla lungpatienter på sjukhuset, så det tog till efter lunch innan det blev min tur. När jag väl fick klartecken gick allt snabbt – färdtjänsten beställdes så jag skulle hinna hem innan snön kom.

Jag var hemma vid 14‑tiden. Vägarna var då fint plogade. Klockan 16 såg jag på Instagram att polisen lagt ut bilder på över en decimeter nysnö på samma väg.

Efter nästan en vecka på sjukhus behövde jag handla och komma ikapp med vardagen. Astman var inte helt bra, men jag klarade att självmedicinera.

14 januari – återbesök

Jag hade sedan tidigare en tid på mottagningen. Jag mådde riktigt dåligt och packade extra i ryggsäcken ifall jag skulle bli kvar. Läkaren konstaterade att Tezspire, som jag testat sedan våren, inte fungerade på mig. Jag passar egentligen inte in i profilen för läkemedlet, men man ville prova för att se om det kunde hålla mig borta från sjukhuset. Det gjorde det inte. Det sista han sa var: ”Vi ses till sommaren.” Jag svarade att det nog inte skulle bli så – jag blev ju bara sämre och sämre.

21 januari – tillbaka till akuten

Veckan som följde blev jag långsamt sämre. Den 21 januari var jag och handlade till mamma men orkade knappt ta mig ut ur affären. Där och då bestämde jag mig: nu åker jag innan det slutar som sist. Jag åkte hem, packade och beställde taxi till akuten.

På Karolinska Huddinge var det fullt, trots att det var onsdag mitt på dagen. Jag satte mig och väntade. Jag blev femte patient in. I rummet tog en sköterska och en elev kontroller, och sedan kom läkaren. Lungorna pep kraftigt. Hon bad mig ta ett djupt andetag till och sa till eleven: ”Lyssna nu – så här låter det när lungorna är igensatta.” Det är viktigt att lyssna, inte bara titta på syresättningen. Min låg på 97 %, men jag har stora lungor.

Sedan diskuterades prioriteringen. Läkaren sa: ”Du ska ju läggas in, då behöver du inte vänta åtta timmar.” Jag fick en högre prioritet så jag skulle komma upp snabbare – och för att det behövdes med tanke på hur väntrummet såg ut.

Efter EKG och prover väntade jag på plats i enkelrum eftersom jag har immunbrist. Lungmedicin hade inga platser, så jag hamnade på njurmedicin. De var inte glada över att få mig i en av sina salar, och mediciner fick hämtas från lungmedicin.

Torsdag – tillbaka till lungmedicin

Nästa dag kom lungläkaren och frågade vad jag ville ha för behandling. Jag kunde inte låta bli att svara: ”Jag är inte läkare.” Det blev dropp och inhalationer, och efter lunch fick jag besked om att det fanns plats på lungmedicin.

När jag kom in där sa personalen: ”Jaha, du är tillbaka.” Jag var nära att svara: ”Nej, jag har inte hunnit hem än.” En sköterska suckade – hon hade hoppats att jag inte skulle hamna hos dem igen.

Dagarnas rytm

Livet på avdelningen rullade på: kontroller, frukost, rond, lunch, fika, middag och kvällsfika. På lördagskvällen bestämde man att sänka styrkan på droppet. Då blev jag mycket sämre och fick bland annat en spruta med Bricanyl, vilket hjälpte.

På söndagen fick jag 5 ml teofyllamin i droppet. Läkaren ville testa. Under kvällen mådde jag sämre och fick mer medicin.

På måndagen ökade man dosen till 10 ml och tog ett koncentrationsprov. På tisdag kväll gick jag över till tabletter igen. När provsvaret kom efter 36 timmar visade det att värdet var 23 – det ska ligga mellan 40 och 100. Det förklarade troligen varför jag blev så dålig på lördagen: värdet var för lågt för att medicinen skulle hjälpa.

Hemgång

På onsdagen bedömde läkaren att jag, efter åtta dygn på sjukhus, var tillräckligt stabil för att få åka hem. Vi kom överens om att jag skulle kontakta mottagningen och att de skulle få en notering om att jag behövde snabb uppföljning.

Dagen efter fick jag besked om att min dos teofyllamin höjs från 500 mg × 2 till 600 mg × 2, med provtagning efter en vecka.

Små detaljer i vardagen

Jag är stickrädd, och när man får kortison måste man kolla blodsockret. Det görs i fingrarna, och det klarar jag inte. En sköterska tipsade om att ta provet i örat – och det fungerade bättre.

Mina kärl rullar dessutom, vilket gör att vissa sköterskor inte vill sätta infart. En gång trodde en sköterska att hon måste sätta en ny infart eftersom det läckte under huden, men det behövdes inte.

Nu har jag varit hemma i snart tre dygn, och det går… kanske bra.

Att ligga på sjukhus är inte min favoritsysselsättning. Det är många timmar i ensamhet där tankarna drar iväg. Men det tar vi en annan gång.

Fortsättning följer….

Så undviker du de vanligaste misstagen när du letar studentbostad

Terminen har precis börjat och runt om i landet förbereder sig tusentals studenter för sina första veckor på universitet och högskolor. För många börjar studietiden med stress, osäkerhet och en svår bostadsjakt. Bostadsbristen är akut på flera studieorter runt om i landet, och allt fler unga tvingas tacka ja till otrygga boenden i andra och tredje hand. Hyresgästföreningen listar här de vanligaste…

Så undviker du de vanligaste misstagen när du letar studentbostad

2026-01-27 Så gick det inte igen

Det gick i nästa 19 dagar denna gången den 21 januari 2026 var det dags igen, akuten igen och denna gång var inte själva. Men kom igen på 4 timmar och upp på en avdelning då måste ha enkelrum pga av immunbristen.

På torsdag fick dropp och flyttades över till lungmedicin, fick bakslag i helgen så höjden dosen igen. Läkaren var just här och man kopplade nytt dropp och så får vi se vad som hände.

Men bilden talar sitt egna språk vad hoppas på just nu!

Biskopsmötet om Grönland: ”Vi hör er, vi ser er och vi ber med er”

Uttalande av Svenska kyrkans biskopar om situationen på Grönland.

Biskopsmötet om Grönland: ”Vi hör er, vi ser er och vi ber med er”

2026-01-17

Idag är det 14 dagar sedan jag kom hem efter sex dygn på Karolinska Universitetssjukhuset. Jag är fortfarande inte återställd, och läkaren tror att det kan dröja ända till sommaren.

Ibland mår jag bra, för att i nästa sekund knappt kunna andas. I onsdags träffade jag min lungläkare, som valde att avsluta den behandling jag haft sedan i våras. Så nu är jag tillbaka på ruta ett.

Nu börjar jakten på att hitta en ny behandling, men just nu finns det inget läkemedel som passar. Man ska ha en konferens om mig nästa vecka.

Jag behöver ta det väldigt försiktigt framöver. Problemet är att jag inte vet vad jag ska plocka bort, för då finns det knappt något kvar. Mitt hjärta påverkas också av astman. Flera gånger per dag funderar jag på att åka in till akuten, men jag vet att jag då troligen blir inlagd igen i minst fem dygn, och det vill jag verkligen undvika.

2026-01-10 Astma är en jävla sjukdom

Idag är det en vecka sedan jag fick komma hem från Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge. Imorgon är det två veckor sedan i några känt något konstigt i kroppen. När väl kom in på akuten tog det 20 minuter innan var MIMA och vak. Först då inser att det inte var bra, jag har fortsatt svårt att hantera det.

2026-01-09 Begravning igen!

Då har man byt om till begravning den fem inom ett år det är bara kavajen som ska på.

2026-01-04 Ett dygn hemma

Mitt första dygn hem har gått bra, åkte och hälsade på mamma som fortfarande ligger på sjukhus. I morgon ska göra ett försökt att få tag i lungmottagningen räknade just ut att på 1,5 år har vårdats 42 dygn på sjukhus för min astma,  av dessa är 31 under de senaste 10 månaderna. Det känns inte optimalt i maj började med Tezspire sedan dess och till idag är 11 dygn på sjukhus, tanken var att de skulle hjälpa mig att slippa ligga på sjukhus.

2026-01-04 Snö

Gott Nytt År!

2025-12-31 Att leva med handikapp som inte syns – en kamp ingen ser

Fortsättning…..

När jag den 21 december skrev om min första sjukhusvistelse 2007 – och om att jag under de senaste 1,5 åren varit inlagd 36 dygn – visste jag inte vad som snart skulle komma.

Min mamma har inte mått bra den senaste tiden efter att pappa gick bort. Hon har varit på sjukhus sedan den 26 oktober. Jag har försökt hälsa på så mycket jag orkat, samtidigt som min astma varit instabil.

På julafton var min syster och jag hos mamma på sjukhuset. Sedan åt jag middag hos syrran innan jag åkte hem och vilade inför midnattsmässan i kyrkan.

På juldagen åkte jag till Skansen för konsert i Seglora kyrka. Jag passerade sjukhuset på vägen hem, men mamma sov så jag fortsatte hem.

Annandag jul hade jag svårt att komma upp. Astman krånglade. Jag plockade lite hemma och spelade På spåret.

Lördag 27 december

Syrran och jag hälsade på mamma på sjukhuset. När jag kom hem kände jag hur kroppen började ge upp. Andningen blev tyngre.

Söndag 28 december – dagen då det kunde ha tagit slut

Jag vaknade med kraftig andnöd. Jag tog min medicin, fyllde på immunförsvaret och åt frukost, men blev snabbt sämre. Hjärtat rusade. Jag beställde taxi till Karolinska universitetssjukhuset Huddinge. Jag trodde att hjärtklappningen berodde på extra medicin.

När jag kom in på akuten mötte jag en gammal bekant från Hyresgästföreningen, numera kollega i Hyresnämnden. Jag gick fram till kassan, registrerade mig och de tog pulsen – den var extremt hög. Kvinnan i kassan bad mig sätta mig ner medan de ordnade ett rum. Jag pratade med min kollega medan jag väntade.

Sedan var det min tur. Två sköterskor stod redo med en riktig sjukhussäng. De körde mig direkt till ett bås. En läkare kom in och sa att jag måste bedömas omedelbart. Medan hon lyssnade på lungorna ringde hon min lungläkare, och sköterskorna ringde MIMA-läkarna (Medicinsk Intensivvårdsavdelning) och sa att de måste komma direkt.

Samtidigt försökte en sköterska få in en infart för att kunna ge mediciner. Hjärtat rusade allt mer. De sa att risken fanns att det kunde stanna. Kroppen hade kämpat för länge mot en för komplicerad astma och orkade inte mer.

MIMA-läkarna kom och beslutade att jag skulle tas över så fort det fanns plats.

Jag trodde det skulle ta tid, men plötsligt stod sköterskorna där: ”Nu ska du till MIMA.” Innan jag hann blinka var jag på avdelningen, omhändertagen av personalen. Från att jag gick fram till kassan tills jag låg på MIMA tog det 20 minuter.

När jag sattes ner upptäckte jag att det stod uppdukat runt mig med extra läkemedel och dropp – allt med mitt namn på. Jag låg där i 12 timmar innan de vågade plocka bort det. Då bedömde läkaren att risken för hjärtstillestånd var över.

Det blev inte många timmars sömn den natten. De kontrollerade mig var 30:e minut.

Måndag eftermiddag

Jag var tillräckligt stabil för att flyttas till lungmedicin för vidare behandling. Där är jag fortfarande i skrivande stund.

När jag kom upp fick jag ett enkelrum. Jag hann knappt packa upp innan jag flyttades till en fyrsal. Jag hade precis packat upp igen när sköterskan som hämtat mig från MIMA kom in och sa: ”Du har ju immunbrist, här kan du inte ligga.” Så jag flyttades tillbaka till enkelrummet.

Jag är mycket bättre nu jämfört med när jag kom in, även om jag då inte förstod hur illa det faktiskt var. Just nu får jag teofyllamin i dropp i 12‑timmarsintervaller. Planen är att jag kanske kan komma hem på fredag.

Fördelen med lungmedicin är att personalen känner mig – och jag dem.

Och här är jag nu, på nyårsafton 2025, som inte alls blev som jag tänkt mig.

Fortsättningen följer…

2025-12-28 Hjärtat orkar inte kompenserar för astman

Fick ett kraftigt astma anfall hem på förmiddagen idag, hjärtat gjorde allt för syresättning av blodet men orkade inte. Åkte in till Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge tog från kassan till jag låg med vak på MIMA 20 minuter.

2025-12-25 Midnattsmässa

Har just kommit hem från min 36 midnattsmässa i Nynäshamns kyrka

2025-12-23 God Jul & Gott Nytt År

Då lägger snart 2025 tillhandlingarn ett som inte blev vad vi tänkt och som jag vill lämna bakom mig. Det blev fem begravningar inom loppet av ett år. Även år har till bringat mycket tid på sjukhus innan sommaren började ny behandling som göra att jag slipper sjukhus fram över.

Nu ser jag att 2026 bara kan bli bättre än 2025.

Jag fick mitt myndighets uppdrag förlängt med 3 år så där går jag in i mitt 25 år. Tydligen gör jag ett bra uppdrag.

Med detta vill jag till önska alla en God Jul & Gott Nytt År!

Jonas

Många hyresgäster har inte råd med julklappar – handlar på kredit

En ny undersökning från Indikator Opinion på uppdrag av Hyresgästföreningen visar att hyresgäster är klart mer ekonomiskt pressade inför årets julhandel än de som äger sitt boende. Hyresgäster är både mer benägna att handla julklappar på kredit eller faktura – och tvingas oftare avstå helt från julklappar.

Många hyresgäster har inte råd med julklappar – handlar på kredit

2025-12-22

Fick just beslut att mitt uppdrag för statlig myndighet har av regeringen förlängts med 3 år.

Så den 1 januari 2026 börjar jag mitt 25 år i statens tjänst!

Jag vet om att jag skulle få förlängt i mer en halv år men nu kom beslutet.