Det är några dagar sedan jag skrev om hur det är att leva med ett handikapp som inte syns. Den här gången handlar det om något som började långt innan min astma – min allergi mot paranötter.
Det är dagen före julafton 1983. Jag är 11 år och hemma med min lillasyster medan våra föräldrar är och handlar. Vi tittar på En sagovärld av Beatrix Potter, som alltid visades dagen före julafton när jag växte upp. På bordet stod en skål med nötter, bland annat några nya sorter som såg ut som bruna klyftor. Av någon anledning åt jag inte av dem, trots att jag älskade nötter. I efterhand var det nog tur – annars hade allt kunnat ta slut redan där.
När mamma och pappa kom hem tog jag en av de nya nötterna för att smaka. Sedan tog det bokstavligen stopp. Halsen svullnade igen helt, och jag förstod inte vad som hände. På den tiden fanns det läkare dygnet runt i Nynäshamn, så pappa slängde mig i bilen och körde dit. Jag minns paniken över att inte kunna andas. Jag fick ligga på en brits och de gav mig en spruta i skinkan – och sprutor var redan då något jag fruktade.
Det var första gången jag kom i kontakt med paranötter, men tyvärr inte den sista.
Många år senare var jag på vårdcentralen och träffade en undersköterska som frågade om det var jag som kommit in på jourmottagningen dagen före julafton som barn. När jag bekräftade det sa hon: ”Vi trodde inte att du skulle överleva.”
Åren gick, och det visade sig att jag inte ens kan vara i samma rum som paranötter utan att halsen börjar svullna. En jul i början av 2000‑talet fick jag en chokladask. På annandagen tog jag en bit, och snart började det klia i halsen. Jag vände på asken – paranötter. Jag ringde 112. Det snöade och ambulansen var i Stockholm, men jourmottagningen var öppen så jag tog mig dit. Reaktionen blev inte lika kraftig eftersom jag stod på höga doser antihistamin.
Sedan dess vänder jag alltid på alla askar och läser innehållet.
2017, en söndag efter sommaren, var jag i kyrkan. På kyrkkaffet stod en av de anställda och hällde fil med paranötter. Jag blev förbannad och kände hur halsen började svullna. Jag bestämde mig för att gå hem och ta adrenalin. På vägen kände jag att jag borde ringa 112, så jag gick tillbaka till församlingshemmet, tog adrenalinet och väntade på ambulansen. Jag tyckte inte att jag var så dålig, men när ambulansen kom lastade de mig direkt. Jag minns att ambulansen körde på en kantsten på väg ut ur Nynäshamn och vi fick stanna.
Några år senare, när min mamma var sjuk och ambulansen kom hem till oss, kände en av ambulanspersonalen igen mig: ”Var det inte dig vi hämtade på församlingshemmet?” När jag sa ja svarade han: ”Du var riktigt dålig då.” Jag hade inte upplevt det så, men det var tydligen tydligt för andra.
När jag skriver detta är det bara en vecka sedan jag senast reagerade på paranötter. Jag var och handlade och fick ta adrenalin – personalen höll på att plocka upp nötter när jag gick förbi.
Under våren har jag dessutom upptäckt att kokosflingor och andra nötprodukter kan innehålla spår av paranötter, så nu kan jag inte ens baka kokoskakor. Det gör att jag alltid måste ha adrenalin med mig. Det är intressant att produkter med mandel ofta inte innehåller spår av paranötter – men köper jag ren mandel gör de det.
Med åren har jag också utvecklat pollenallergi, vilket gör att astman blir sämre under pollensäsongen.
Så långt har vi kommit i min historia och fortsättning följer…
