Kategoriarkiv: Akuten

2026-08-04 Att leva med handikapp som inte syns – en kamp ingen ser #astma #asih #edac #immunbrist #venport

Fortsättning…

”Du ska inte prata högt om det.”
Det var så min lillasyster svarade när jag berättade om det igår. Det där som ligger som ett tyst spöke i rummet – något alla vet om, men ingen vågar tala om. Fram till i måndags hade jag inte ens tänkt tanken på det.

Det började när jag satte mig i taxin för att åka och handla mellan tvättpassen i tvättstugan. Chauffören frågade hur jag mådde och varför jag inte var på landet. Jag svarade att jag faktiskt är på landet, att jag mår rätt okej just nu, och nämnde att jag har ASiH som följer mig. Det var då det slog mig – jag var bara inne och tvättade, och ändå kändes allt annorlunda.

Under den korta resan till ICA Maxi berättade jag att jag under alla år sedan jag föddes aldrig riktigt sett det som finns runt mig. Som när jag kom ut veckan efter midsommar, gick ner för att bada och för första gången såg en Östersjöräka – tydligen kan de bli nio centimeter. Eller när man hittat däckvattenmagneter som bränns i viken där jag har badat i alla år.

Igår såg jag dessutom en tordmule flyga runt huset för första gången. Jag vet att det finns en koloni en bit bort, men jag har aldrig sett dem här. Jag fortsatte berätta om havsörnen som bor granne med oss och jagar måsarna. Jag har sett den i luften, men aldrig vetat var den häckar. Nu har jag hittat boet – två meter i diameter – och jag måste ha gått förbi det i flera år utan att förstå.

Jag kommenterade att vara på landet är som att vara på ett zoo.

Jag gick in och handlade det jag skulle, och eftersom det skulle hända snart köpte jag jordgubbar. Tänkte att man kanske skulle fira.

En väsentlig orsak till det är att jag har kontinuerlig uppföljning av min hälsa via ASiH, särskilt kring astman. I snart två veckor har jag ätit en kortisonkur och kunnat prata med dem om hur jag ska ta min andra medicin för att nå så god hälsa som möjligt.

Sedan hösten 2025 har det blivit många och täta inläggningar. Som längst har jag varit hemma i nästan två månader – och två dagar senare behövde jag läggas in på Huddinge igen. Den 2 juni 2026 kl. 13:00 lämnade jag K84 Lungmedicin senast, vilket gör att det är den längsta perioden jag har varit hemma på mycket länge.

Imorgon är det dags för uppföljning med sjuksköterskan på ASiH. Kanske finns det ett ljus i mörkret.

Fortsättning följer…

2026-07-18 Att leva med handikapp som inte syns – en kamp ingen ser #astma #asih #edac #immunbrist #venport

Fortsättning…

Att vara konstant sjuk är oerhört jobbigt, och när någon i familjen inte mår bra och inget jag gör verkar hjälpa, blir livet inte lättare.
De senaste dagarna har varit riktigt varma, något som min astma inte klarar av. Tur att jag har kunnat vara på landet, där det varit svalare än i stan och där jag kunnat bada när jag velat.

Igår var jag i Nynäshamn och handlade, och jag mådde riktigt dåligt av värmen och dessutom alla turister.
Efter senaste gången jag var inlagd på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge för astman tyckte läkarna att jag skulle skrivas in på ASiH, som skulle kunna hjälpa mig. Det skulle bli så bra — de skulle sköta min medicin så att jag slapp hålla koll på allt själv. Jag hade stora förhoppningar när jag skrevs in. Astma är ju ingen ovanlig sjukdom, immunbrist är kanske inte lika vanligt, men benskörhet är inte det — även om det kanske inte är så vanligt i min ålder och som man.

Inför första omgången meddelade jag att jag behövde inhalationer en vecka i förväg, men när jag kom hade de inte beställt dem. Kortison fick jag utan inhalator, bara refill. Kalktabletter fick jag i tuggformat, vilket jag inte tycker om. Vid uppföljningen inför nästa leverans lovade de att allt skulle bli rätt.

Igår hämtade jag medicin igen. Jag fick en påse och tänkte att allt äntligen skulle stämma — jag hade ju gått igenom min medicinlista och doserna väldigt tydligt med dem. Men tydligen ändrar inte läkarna i läkemedelslistan när de lägger till att jag ska ta mer än ordinarie dos. Jag har varit i kontakt med immunbristenheten som sagt att de måste skriva in hur mycket immunglobulin jag ska ta per vecka, och med lungmottagningen som behöver uppdatera listan efter senaste inläggningen så att maxdoserna blir korrekta.

När jag kom tillbaka ut på landet och packade upp medicinerna upptäckte jag att kalktabletterna var i fel styrka. Jag blir så trött på att de inte kontrollerar att jag får rätt medicin utifrån läkemedelslistan. Det känns som att de inte har koll på min behandling, och jag känner mig inte bekväm med att inte kunna lita på att ASiH ger mig rätt medicin.

Min venport har också krånglat de senaste veckorna efter provtagning och medicinering. Jag fick remiss för genomlysning på Huddinge. De kopplade den, spolade ordentligt, men när de skulle ge kontrast gick det inte. De hittade inget fel, men efter undersökningen har jag inte haft några problem. Kanske hade det räckt att bara spola den ordentligt från början.

Fortsättning följer…

2026-07-02 Att leva med handikapp som inte syns – en kamp ingen ser #astma #asih #edac #immunbrist #venport

Fortsättning…

Då har jag varit hemma i en månad sedan jag senast var inlagd på Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge för min astma. Efter midsommar blev jag sämre, men ASiH lyckades få kontroll på det.

Sedan några dagar är jag ute på landet och försöker ta det lugnt. Temperaturen är svalare här än inne i Nynäshamn, och jag har till och med lyckats bada några gånger. Igår var jag med min mamma på uppföljningen efter hjärtinfarkten hon hade i början av maj. Läkaren tror att hon kan ha haft en tidigare också, någon gång mellan oktober 2025 och maj i år.

Allt såg ändå bra ut, men när hon skulle tillbaka till boendet fick hon vänta över en och en halv timme på bilen. Varken hon eller jag mådde särskilt bra av det. Så idag är kroppen i ett slags nolläge – helt slut – och astman är lite sämre, även om det fortfarande ligger inom felmarginalen.

Idag fyllde jag på min dosett för sista gången, för från och med imorgon kl. 20:00 tar ASiH över min medicinering, förutom licensen på Teofyllamin som jag ska sköta själv. Jag kommer att få Apodos med min medicin från dem, med 14 dagars åtgång. Jag hoppas att det ska fungera, men har fortfarande medicin hemma ifall det skulle vara något.

Jag ska också få ett annat läkemedel i stället för Asmanex som har utgått. Jag tror att jag haft det tidigare och inte tyckte att det var särskilt bra, men nu gör vi ett nytt försök och hoppas att det går bättre denna gång. Det finns ett räkneverk på inhalatorn så man ser hur många doser som är kvar.

Mitt i allt detta gick strömmen här på landet. Första prognosen sa kl. 12:00, så jag åkte och badade. Sedan ändrades det till kl. 15:00, och när jag skriver detta vid kl. 17:00 är jag långt ifrån ensam – 3 300 hushåll är utan ström. Någon har grävt av en elkabel.

Så detta får bli en kort berättelse för att spara på batteriet.

Fortsättning följer…

2026-06-26 Att leva med handikapp som inte syns – en kamp ingen ser #astma #asih #edac #immunbrist #venport

Fortsättning…

Ibland är livet tungt att bära, och när man inte är frisk blir allt ännu mer ansträngande. Nu har jag varit hemma i 24 dagar. Den senaste veckan har varit varm, och värmen gör alltid astman sämre.

Just nu känner jag mig som en gäst här på jorden, och det blev extra tydligt när jag kom hem sist och fick beskedet att min mångåriga sekreterare under min tid som ordförande i Hyresgästföreningen Nynäshamn hade avlidit efter en kort tids sjukdom. Det gör allt tyngre, särskilt när jag ofta möter personer med samma sjukdom som han hade när jag själv är inlagd. Om några veckor är det begravning, och jag hoppas må så pass bra att jag kan gå.

Strax före midsommar blev jag inskriven i ASiH (Avancerad Sjukvård i Hemmet). Läkarna ansåg att jag var så pass dålig att jag behövde deras stöd, i förhoppningen att jag skulle slippa bli inlagd så ofta. Det blev min räddning — tack vare dem slapp jag sjukhusvistelse när värmen slog till och astman började krångla.

Midsommar firade jag med min lillasyster och hennes familj. Jag gjorde en smörgåstårta, även om det tog mer kraft än vanligt, och vi åkte och hälsade på mamma på korttidsboendet i Tumba där hon väntar på plats i Nynäshamn. På kvällen hade jag lagat helstekt marinerad fläskkarré och lågtempererad biff med olika tillbehör. Efter maten small det plötsligt till i köket och strömmen gick — när vi drog fram spisen hade kontakten lossnat, trots att spisen var avstängd.

På midsommardagen vaknade jag och mådde riktigt dåligt i astman. Jag kontaktade ASiH, som tyckte att jag skulle börja med kortison. Senare började jag och min svåger fixa med båten för att kunna sjösätta den innan åskvädret som skulle dra in på kvällen. Den här gången gick allt som planerat. Vi fick i båten, jag körde ut den till båtplatsen och vi hann hem precis innan regnet och åskan kom. Ovädret gick över på ungefär 40 minuter. Astman var fortfarande dålig, och jag fick inhalera extra medicin.

På söndagen skulle jag vara kyrkvärd vid konfirmationen i Nynäshamn. Jag mådde fortfarande inte bra, men det gick ändå, även om jag inte var i toppform. På kvällen firade vi min lillasysters födelsedag.

Måndagen började med tvättstugan, och jag märkte att kortisonet påverkade mitt psyke negativt. På tisdagen mådde jag psykiskt sämre på grund av kortisonet och hade sovit dåligt. Jag chattade med ASiH — de skulle ge mig min behandling för benskörhet och ta prover. Jag ville att de skulle ta proverna och ge behandlingen direkt efter varandra, så att kopplingen till venporten kunde sitta kvar över natten. Man bestämde att jag skulle träffa läkaren eftersom lungorna fortfarande inte var bra.

På tisdag morgon åkte jag till ASiH eftersom jag inte ville ta prover hemma. Jag har svimmat tidigare vid blodprov och är osäker på hur jag reagerar när man tar prover via venporten. Det gick bra den här gången, precis som sist jag låg inne. Läkaren lyssnade på lungorna och tyckte att jag skulle fortsätta med kortison, men sänka dosen. Infektionsproverna visade inget annat än ren astma.

På torsdag morgon svängde jag förbi gymmet innan sommaruppehållet. ASiH meddelade att proverna var bra och att jag kunde få min behandling för benskörhet. Efter lunch fick jag den utan problem. Under kvällen märkte jag en förbättring i astman, vilket var en lättnad eftersom läkaren sagt att om det inte var bättre till fredag kunde jag behöva läggas in igen.

I morse vaknade jag och märkte att astman var ännu bättre. Det betyder att jag förhoppningsvis kan åka till landet imorgon. Läkaren tyckte att jag skulle fortsätta med kortison över helgen eftersom det ska bli varmt.

Om förbättringen fortsätter blir det landet imorgon.

Fortsättning följer…

2026-06-09 Att leva med handikapp som inte syns – en kamp ingen ser #astma #asih #edac #immunbrist #venport

Fortsättning…

Att leva med svår astma är aldrig enkelt. Förutom själva andningen ska man dessutom försöka få tag i sina mediciner, och det tar ibland orimligt mycket tid och energi.

I början fick jag veta att Theo-Dur hade utgått ur sortimentet och inte skulle komma tillbaka, något jag skrivit om tidigare. Till slut fick jag licens på Theophylline, men eftersom jag hade en hel del Theo‑Dur kvar som gick ut i maj 2026 gjorde jag ingen brådska med att beställa. Varje gång jag legat inne på sjukhus har jag ju sparat på mina tabletter. Men när det återstod en månad lade jag en beställning på Theophylline, och det skulle enligt uppgift inte vara några problem.

Efter två veckor kom en burk av fyra. När ytterligare två veckor gått sa apoteket att de måste undersöka varför resten inte kommit. Det var en vecka sedan. I fredags fick jag beskedet att Theophylline var restnoterat och att grossisten inte svarade. Rådet var att kontakta lungmottagningen för att få en ny licens.

I måndags ringde jag lungmottagningen. De meddelade att det bara finns ett enda teofyllaminläkemedel att få tag i just nu – problemet är att det är på 250 mg och jag har 300 mg. Läkaren skulle därför titta på vilken dos jag ska ha och ordna en ny licens under dagen.

Problemet med licens är att jag måste gå till ett apotek, be dem ta emot licensen och skicka in den. När den väl beviljats kan de beställa medicinen – och det kan ta upp till 15 arbetsdagar innan jag får den, om allt går fort.

Jag gick förbi apoteket både igår och idag på förmiddagen, men ingen licens hade kommit och inget svar från grossisten.

När jag kom hem idag och satt och tittade på tv ringde ett hemligt nummer. Jag trodde det var lungmottagningen – men så fel jag hade.

Det var apoteket. Mina tre burkar Theophylline hade kommit. Igår fanns de enligt Karolinska att beställa, och idag levererades de. Jag blev minst sagt förvånad, men nu har jag medicin ett tag framöver. Vid midsommar ska jag göra en ny beställning för nästa kvartal och hoppas att det fungerar då också.

Apoteket tyckte dessutom att jag borde ha en extra licens ifall det strular igen i framtiden.

Tänk att jag ska behöva lägga ner så mycket tid och energi bara för att få tag i mina mediciner.

Fortsättning följer…

2026-06-03 Att leva med handikapp som inte syns – en kamp ingen ser #astma #asih #edac #immunbrist #venport

Fortsättning…

Fem och en halv vecka lyckades jag hålla mig borta från Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge och avdelning K84. Sedan tog det tvärt stopp.

Jag var på väg till gymmet för att träna, men redan i taxin kom samma känsla som den 28 december 2025. Andningen blev snabbt mycket sämre. Efter den resan – som slutade direkt på intensiven – ville jag inte vara med om något liknande igen.

Jag beställde en taxi hem, lämnade träningskläderna och packade det jag kunde behöva om jag skulle bli inlagd igen. Klockan 10.15 kom jag till akuten på Huddinge. Jag togs snabbt in på ett rum och fick en infart i min SVK – inte att förväxla med CVK, vilket jag lärt mig är två olika saker.
Det gjorde att man direkt kunde ta prover och ge akut medicin utan att leta efter blodkärl.

Läkaren kom in och sa att hon tyckte att jag skulle läggas in på K84. När jag berättade att jag redan varit där tidigare gick hon och bokade den sista platsen. Sedan behövde man ta virusprov och lite annat, och avdelningen behövde städa rummet eftersom jag har immunbrist. Personalen behövde dessutom sin rast, så när läkaren bekräfta platsen sa jag troligen skulle komma upp efter kl. 14. Strax efter två var platsen klar och jag fick komma upp på avdelningen.

Jag hamnade på en enkelsal med egen toalett – det finns bara två sådana på hela avdelningen, så det är inte ofta jag hamnar där. På natten, när jag behövde gå på toaletten, gick jag först ut i korridoren eftersom de flesta salar har toalett och dusch där ute, innan jag kom på att jag faktiskt hade egen toalett denna gång.

På fredagen behövdes min sal till en patient med smitta, så jag fick en dubbelsal som enkelrum. Jag kunde inte låta bli att skoja om att jag hoppade mellan ”sängarna ” och beställde dubbla måltider, vilket personalen skrattade åt.

På fredag kväll gick man över till teofyllamindropp igen, och på lördagen mådde jag rätt bra. Det höll i sig till måndag när man gick över till tabletter igen. På måndagens rond sa man att jag varit inlagd rätt ofta och att man kanske borde skriva över mig till ASIH (Avancerad sjukvård i hemmet), så att jag kan få hjälp hemma och kanske slippa sjukhusinläggningar.

För många år sedan försökte min dåvarande husläkare skriva in mig där, men då fick jag svaret att jag var för sjuk – trots att jag då aldrig varit inlagd på sjukhus. Jag trodde därför inte att det skulle gå denna gång, med fem inläggningar sedan årsskiftet.

På eftermiddagen kom beskedet att de kunde ta emot mig, men först om två veckor. Jag var ju färdigbehandlad – vad skulle hända nu?

På tisdagen kom ronden och jag fick beskedet att ASIH skulle ta emot mig och att jag skulle få gå hem. Hade jag varit över 65 hade jag fått komma till en geriatrisk avdelning, men nu fanns ingen annan lösning än att åka hem och vänta på ASIH.

Det var första gången på mycket länge som jag kom undan med fem vårddygn, vilket är det kortaste jag brukar stanna. De senaste gångerna har jag varit betydligt sämre och därför blivit kvar längre.

Jag är inte någon som tycker om att ligga på sjukhus, men personalen på K84 Lungmedicin på Karolinska Huddinge gör verkligen allt de kan för att det ska bli så bra som möjligt. Med åren har jag lärt känna flera av dem och känner mig trygg – något som tidigare varit svårt, särskilt när det gällde prover och infarter.

För första gången sedan jag fick astma kom jag hem utan armarna sönderstuckna. Ett enda stick i SVK var allt som behövdes, och den har fungerat riktigt bra. Att slippa stressen kring sticken är svårt att beskriva, men jag är oerhört lättad.

När jag skriver detta har det gått ett dygn sedan jag skrevs ut. Andningen går upp och ner, men jag är långt ifrån så dålig som när jag kom in.

Fortsättning följer…

2026-05-16 Att leva med handikapp som inte syns – en kamp ingen ser #astma #allergi #edac #immunbrist #venport

Fortsättning…

Då har jag äntligen fått en venport inopererad. När remissen väl fanns gick allt snabbt – jag var egentligen planerad längre fram, men för tio dagar sedan ringde man från Transplantationskirurgi. Läkarna hade bedömt att jag var så pass dålig att man ville skynda på.

Narkosläkaren ville träffa mig innan operationen. Jag frågade när det fanns tid, eftersom jag ändå skulle vara på Huddinge dagen därpå i ett annat ärende. Det fanns en tid 08.30, så jag tog den. Under mötet ställde narkosläkaren frågor om hur jag ställde mig till att vara vaken under ingreppet. Jag berättade att jag opererat knät fyra gånger och varit vaken då, att man inte velat ge lugnande och att jag inte heller velat ha det. Samtidigt sa jag att jag har svårt för trånga utrymmen och att jag, om det skulle bli jobbigt, ville kunna få lugnande. Vi var överens om att vara mycket restriktiva med det. Det stod klart att jag skulle opereras inom sex dagar.

När jag gick från narkosen kom kallelsen till operationen, och då såg jag att jag behövde ta prover. Det var fullt upp, så jag fick skjuta på taxin hem för att hinna lämna proverna.

Samtidigt hade min mamma nyligen haft en hjärtinfarkt, även om det gått bra. Kvällen innan min operation ringde Nacka sjukhus igen – hon hade fått ett konstigt EKG och skickats till Södersjukhuset. Jag och min lillasyster åkte direkt in till akuten. Det tog tid, vilket man får vara glad för – då är det oftast inget akut. När alla prover och EKG var klara visade det sig inte vara någon ny hjärtinfarkt.

Jag kom hem 23.30, åt yoghurt, duschade och tvättade mig inför operationen och gick sedan och lade mig. Klockan ringde 04.45 – mediciner och ännu en dusch – och 05.45 kom taxin.

På Huddinge registrerade jag mig och gick till avdelningen. Jag fick byta om och skulle vara först på operationsprogrammet. Två herrar till var det på salen, och när man skulle ta blodprov blev det riktigt jobbigt – jag fick panik.

Jag rullades ner till centraloperationen där man började med att raka bröstet. Personalen blev lite orolig när läkaren inte dök upp, och man ringde henne – hon hade fastnat i bilkö. Narkosläkaren fick därför komma och leta efter kärl.

Sedan började arbetet med att klä in mig i operationsdukar. Huvudet hamnade mitt inne i allt, men man använde genomskinligt material vilket gjorde att jag blev bländad av lamporna. Jag låg drygt en timme med huvudet åt vänster, och när operationen var klar gjorde det ont i nacken. Men annars gick allt enligt plan och jag behövde inget lugnande.

Läkaren tyckte att jag blödde lite mer än väntat, utan att proverna gav någon förklaring. Hon rekommenderade att jag pratar med min husläkare för uppföljning.

Jag kom upp till avdelningen kl. 10.00 och fick gå hem redan 10.30. Det kändes skönt att komma hem. På vägen mötte jag läkaren som skrivit remissen – han tyckte det var bra att porten nu var på plats.

Jag har haft lite ont när jag legat på porten, men inte behövt ta tabletter. Jag fick byta det stora förbandet två gånger – första gången hade det läckt in vatten och andra gången kliade, eftersom jag har svårt för klistret. Men sedan i onsdags har det hållit bra. Tidigare har jag behövt byta förband varannan dag.

Nu hoppas jag att porten ska fungera i flera år.

Fortsättning följer…

2026-04-22 Att leva med handikapp som inte syns – en kamp ingen ser #astma  #allergi #edac #immunbrist

Fortsättning…

När jag slutade min berättelse sist hade jag klarat mig hemma i två månader och en dag innan astman plötsligt försämrades så mycket att jag behövde sjukhusvård igen. Det var fjärde gången sedan jul jag blev inlagd, och den här gången blev vistelsen både omtumlande och märklig på flera sätt.

Jag behandlades med teofyllamin-dropp, men läkarna förstod inte riktigt hur min kropp tar upp medicinen. När jag kom in låg koncentrationen i blodet på 108, vilket är så högt att man inte vågar starta droppet direkt. Gränsen går vid 110. Därför fick jag vänta ett helt dygn innan behandlingen kunde börja. (Mer om teofyllamin längre ner.)

När droppet väl kom igång var dagarna ganska händelselösa. Droppet byts var tolfte timme, och då får man passa på att duscha och byta kläder. Har man otur sker bytena vid märkliga tider på dygnet. Den här gången var mina tider runt lunch och vid midnatt, så jag fick sköta all hygien under de korta stunder jag inte var uppkopplad.

Att sova med en slang i armen är inte det lättaste. Om slangen glider ur lite och det kommer in luft i systemet börjar pumpen larma. Första natten vaknade jag vid ett av att pumpen pep om och om igen. Sköterskan startade om den eftersom vi inte hittade några luftbubblor, men larmen fortsatte hela natten. Vid ett tillfälle sov jag så djupt att jag trodde jag drömde att pumpen larmade — men nej, det var verklighet. Det kändes nästan som att pumpen väntade tills jag somnade innan den började krångla.

Just den här perioden var det ovanligt många studenter på lungmedicin — fysioterapeuter, sjuksköterskestudenter och läkarstudenter. Vissa dagar kändes det som att ligga på Centralen.

En dag kom en läkare som var handledare för läkarstudenterna och frågade om de fick komma in på eftermiddagen och lyssna på mina lungor. Hon ville också visa röntgensekvensen där man upptäckte att jag har EDAC på höger lunga. Jag tänkte att jag kan väl bidra med något när jag ändå bara ligger med dropp.

Vid lunchtid kom hon tillbaka och berättade att två studenter blivit utan patient att öva på, och undrade om jag orkade ställa upp. Jag sa ja utan att tänka så mycket. Men när klockan närmade sig ett och de var på väg in slog tanken mig: tänk om de hittar något som läkarna missat. Men allt gick bra, och efteråt fick jag en eftermiddag som faktiskt gick ganska fort.

En kväll upptäckte en sköterska att infarten där droppet gick in hade lossnat och att vätskan rann in under huden istället för i blodet. Jag är extremt stickrädd, och det värsta jag vet är när de sticker i händerna — något jag vägrar, även för personalen på lungmedicin som jag ändå har förtroende för.

Narkossköterskorna försökte sätta en ny infart flera gånger men misslyckades. Då tyckte de att man borde sätta en venport istället. En venport opereras in under huden och kopplas till ett blodkärl, så man slipper att kärlen spricker och rullar. Det lät som en bra lösning.

Men när sköterskan skulle börja leta efter kärl gjorde hon misstaget att sätta stasbandet runt min handled. Det klarar jag inte. Jag fick en panikångestattack och bara skrek. Det är en av de värsta upplevelser jag haft kring provtagning och infarter. Jag mår fortfarande dåligt av det och har mardrömmar, även nu när jag kommit hem.

Det enda goda som kom ur det var att helgens läkare bestämde att skicka en remiss för att jag ska få en venport inopererad. Det blir bra både för mig och för personalen som slipper sticka mig flera gånger.

Inför helgen träffade jag en överläkare som tog upp det märkliga med mina teofyllaminvärden. När jag kom in låg värdet på 108, men när jag får medicinen direkt i blodet via dropp ligger det på 24 — och det ska vara över 40. Frågan är alltså hur min kropp fungerar när jag får teofyllamin i tablettform. För att ta reda på det behövde man ta blodprov flera gånger om dagen. Jag märker ju själv att jag är bättre på morgonen än på eftermiddagen. Jag gick med på provtagningen, och det var sköterskor jag litade på som tog proverna.

Lördag morgon, testdagen, vaknade jag tidigt eftersom jag visste att proverna skulle tas. Jag satte på radion och lyssnade på Ring så spelar vi. Pernilla Månsson Colt var programledare och drog slutsiffra 51 — vilket jag har. Jag ringde in och hamnade i telefonkö. Jag hade ju ändå inget annat för mig.

När personalen kom in för att ta kontroller blev jag intervjuad av växeln. Jag berättade att jag låg på Huddinge sjukhus för astman. De sa att om jag kommer med i programmet ringer de upp.

Klockan blev åtta, nyheterna gick, och ingen hade ringt. Då kom sköterskan in med medicin och skulle ta dagens första blodprov. Precis då ringer telefonen:
”Hej, det är från Sveriges Radio, du är näst på tur i programmet.”

Sköterskan stod bredvid och undrade vad han skulle göra. ”Stick du”, sa jag, och han var mest rädd att jag skulle skrika. Jag pratade med programledaren samtidigt som han stack — och det gick bra. Så nu har jag tagit blodprov i direktsänd radio.

Jag valde fråga nummer 17, som visade sig handla om något tyskt metallrockband jag aldrig skulle lyssna på. Men tack vare ledtråden löste jag det och vann 150 kronor. Jag valde Ta mig till havet.

Det tog över en timme innan jag fick tag i min lillasyster och kunde berätta att jag varit med i radion.

På söndagen hade alla teofyllaminprover kommit:

  • Morgonprov före medicin: 76
  • Morgonprov två timmar efter medicin: 70
  • Kvällsprov före medicin: 56
  • Kvällsprov två timmar efter medicin: 61

Det första morgonprovet ska vara det lägsta, och det andra det högsta. Hos mig var det tvärtom — kvällsvärdena låg lägre än morgonvärdena. Kort sagt: jag är den felande länken. Nu får min läkare försöka förstå vad som händer. Jag fick i alla fall åka hem.

I mitten av veckan skulle jag kontakta mottagningen för att få tid hos min läkare, men när jag ringde var jag inte ens utskriven ännu. Kanske berodde det på att man försökte hitta vem som ska sätta venporten. När jag tittade i journalen senare såg jag att remissen gått till transplantationsenheten på Huddinge.

Jag är verkligen lättad över att jag äntligen får hjälp med min stickrädsla och mina svåra blodkärl. Och jag är väldigt nöjd med den hjälp jag fått av K84 den här gången.

Vad är en venport?

En venport (även kallad port-a-cath eller port) är en liten medicinsk dosa som opereras in under huden, oftast på bröstkorgen. Den är kopplad till ett blodkärl och gör det möjligt att ge mediciner, dropp eller ta blodprover utan att behöva sticka i vanliga blodkärl varje gång.

Hur ser den ut?

  • En liten rund eller oval dosa, ungefär som en femkrona i storlek.
  • Den ligger under huden och syns bara som en liten upphöjning.
  • På dosans ovansida finns ett membran som tål många stick.

Hur fungerar den?

  • När man behöver ge medicin eller ta prover sticker sjukvårdspersonal med en speciell nål genom huden och in i porten.
  • Nålen går alltid rätt — man slipper leta efter kärl som rullar, spricker eller är svåra att hitta.
  • Porten är kopplad till ett större blodkärl, så medicinen går direkt ut i blodbanan.

Varför får man en venport?
En venport är särskilt bra för personer som:

  • har svårstickta eller sköra blodkärl
  • behöver täta droppbehandlingar
  • får mediciner som måste ges direkt i blodet
  • är stickrädda eller får ångest av upprepade provtagningar
  • tidigare haft många misslyckade försök att sätta infarter

Fördelar

  • Färre stick
  • Mindre smärta och stress
  • Säkrare och snabbare behandling
  • Mindre risk att kärl går sönder
  • Porten kan sitta i flera år

Hur går ingreppet till?

  • Det görs på sjukhus, oftast i lokalbedövning.
  • Man går hem samma dag eller dagen efter.
  • När porten inte används märks den knappt.

Vad är teofyllamin?

Teofyllamin (ofta kallat teofyllin) är ett läkemedel som används vid astma och andra lungsjukdomar för att underlätta andningen. Det tillhör gruppen bronkdilaterande läkemedel, vilket betyder att det hjälper luftvägarna att öppna sig.

Vad gör teofyllamin i kroppen?
Teofyllamin har tre huvudsakliga effekter:

  • Vidgar luftvägarna
    Musklerna runt luftrören slappnar av, så att det blir lättare att andas.
  • Minskar inflammation och svullnad
    Det dämpar irritation i luftvägarna, vilket kan minska hosta och trånghetskänsla.
  • Stimulerar andningscentrum
    Det kan hjälpa kroppen att andas djupare och mer effektivt.

Hur ges teofyllamin?
Det kan ges på två sätt:

  • Som tabletter – används ofta i vardagsbehandling.
  • Som dropp (intravenöst) – används vid akuta försämringar när man behöver snabb och exakt effekt.

Varför behöver man ta blodprover?
Teofyllamin är ett läkemedel som måste ligga inom ett visst intervall i blodet för att vara både effektivt och säkert.

  • För lågt värde → medicinen hjälper inte tillräckligt.
  • För högt värde → risk för biverkningar som illamående, hjärtklappning, darrningar eller i värsta fall allvarliga reaktioner.

Därför tar man ibland regelbundna blodprover för att se hur kroppen tar upp och bryter ner medicinen.

Varför varierar värdena hos vissa personer?
Teofyllamin påverkas av:

  • leverns nedbrytning
  • andra mediciner
  • infektioner
  • ålder
  • rökning
  • genetiska skillnader
  • hur snabbt kroppen omsätter läkemedel

Hos vissa personer kan värdena vara ovanligt höga eller låga, eller svänga mycket mellan morgon och kväll. Då behöver läkare följa nivåerna extra noggrant.

När används teofyllamin?
Det används främst vid:

  • svår astma
  • KOL
  • akuta försämringar där andra mediciner inte räcker
  • situationer där man behöver stabil och långvarig bronkvidgning

Fortsättning följer…

2026-04-15 Att leva med handikapp som inte syns – en kamp ingen ser #astma  #allergi #edac #immunbrist

Fortsättning…

Sista gången jag berättade om mitt liv med astma var under påsken 2025. Då hade jag nästan klarat mig från sjukhusinläggningar i två månader. Jag firade påsken med min lillasyster och hennes familj. Tanken var att hon och jag skulle hälsa på mamma på påskafton. Vi tog taxi de två milen dit, men tvingades vända i en kraftig snöstorm. Sikten var så dålig att vi inte ens såg lastbilen framför oss, så vi åkte hem igen.

Påsknatten var jag i Nynäshamns kyrka för första gången. Jag valde att åka färdtjänst dit, och det fungerade bra. Snön som fallit tidigare hade hunnit smälta. Gudstjänsten var riktigt fin, men eftersom jag skulle tillbaka nästa dag till högmässan åkte jag hem direkt efteråt.

Påskdagen var ingen rolig dag. Det regnade och blåste kraftigt, och när jag vaknade kände jag av astman. Jag tänkte att det nog skulle gå över. Det var inte så många på högmässan i Nynäshamns kyrka, men efteråt bjöds det på cider och stora biskvier. När jag kom hem kände jag fortfarande av astman och hade ingen större matlust, men gjorde ändå en tallrik påskmat.

Annandag påsk firade jag i tvättstugan, och syrran och besökte mamma en stund.

Veckan som följde blev astman bara sämre. På fredagen kontaktade jag lungmottagningen på Karolinska i Huddinge. De tog prover, men inget visade något tydligt. De ringde mig senare på kvällen och sa att jag inte fick gå hem om jag blev sämre. De satte in kortison och hoppades att astman skulle lugna sig.

På söndagen hade jag tvättstugan igen eftersom maskinerna skulle servas på måndagen. När jag var klar mådde jag så dåligt i astman att jag valde att åka in till akuten. Där gick det fort. Proverna visade att ett hjärtprov låg lite förhöjt. Det kunde tyda på en hjärtinfarkt, men också på att hjärtat arbetat hårt på grund av astman.

Jag fick vänta två timmar för att ta om provet. När det låg kvar på samma nivå konstaterade läkaren att det var astman som spökade. Hon sa att jag inte var lika dålig som sist hon såg mig, men ändå så pass dålig att jag behövde läggas in igen.

Tidigt måndag morgon kom jag upp på lungmedicin. Det dröjde ett dygn innan de satte in teofyllamin, och halten i blodet låg lite högt. Där är jag nu. Jag hade klarat mig från sjukhuset i två månader och en dag. Med lite tur kanske jag får komma hem i slutet av veckan. Överläkaren som följer mig känner mig väl vid det här laget.

Så här ligger jag på lungmedicin igen, på mitt 25:e vårddygn under 2026. Att ligga på sjukhus är inget jag tycker om. Men personalen tog till sig när jag sa det och svarade att jag nog är så pass dålig att läkarna vill att jag ska vara här — och att det är bra att jag stannar.

Jag har enkelrum även denna gång, vilket är rätt ensamt. Idag var de tvungna att byta infarten, och det krävdes tre stick. Inte optimalt, men det känns ändå mindre jobbigt när det är sköterskorna på lungmedicin som gör det, jämfört med akuten eller andra avdelningar.

Här är jag nu, och om lite mer än en timme är det middag.

Fortsättning följer…

Sjuksvistelse 28/12-2025—28/1-2026 #bildblogg

2026-01-31 Att leva med handikapp som inte syns – en kamp ingen ser

Fortsättning…

Sist jag skrev var det nyårsafton 2025 och klockorna skulle snart ringa in 2026 – ett helt oskrivet blad.

Jag kom inte hem på nyårsdagen. Astman var fortfarande för dålig, och jag fick fortsätta med teofyllamin i dropp. På kvällen den 2 januari 2026 beslutade läkaren att avsluta droppet och gå över till tabletter igen. Samtidigt utfärdade SMHI en varning om kraftigt snöfall den 3 januari på eftermiddagen. Tanken var att om jag inte blev sämre skulle jag få gå hem den 3 januari.

På morgonen bedömde sköterskan att jag var tillräckligt stabil för att kunna åka hem så snart läkaren hunnit gå rond. På helgerna är det en enda läkare som ansvarar för alla lungpatienter på sjukhuset, så det tog till efter lunch innan det blev min tur. När jag väl fick klartecken gick allt snabbt – färdtjänsten beställdes så jag skulle hinna hem innan snön kom.

Jag var hemma vid 14‑tiden. Vägarna var då fint plogade. Klockan 16 såg jag på Instagram att polisen lagt ut bilder på över en decimeter nysnö på samma väg.

Efter nästan en vecka på sjukhus behövde jag handla och komma ikapp med vardagen. Astman var inte helt bra, men jag klarade att självmedicinera.

14 januari – återbesök

Jag hade sedan tidigare en tid på mottagningen. Jag mådde riktigt dåligt och packade extra i ryggsäcken ifall jag skulle bli kvar. Läkaren konstaterade att Tezspire, som jag testat sedan våren, inte fungerade på mig. Jag passar egentligen inte in i profilen för läkemedlet, men man ville prova för att se om det kunde hålla mig borta från sjukhuset. Det gjorde det inte. Det sista han sa var: ”Vi ses till sommaren.” Jag svarade att det nog inte skulle bli så – jag blev ju bara sämre och sämre.

21 januari – tillbaka till akuten

Veckan som följde blev jag långsamt sämre. Den 21 januari var jag och handlade till mamma men orkade knappt ta mig ut ur affären. Där och då bestämde jag mig: nu åker jag innan det slutar som sist. Jag åkte hem, packade och beställde taxi till akuten.

På Karolinska Huddinge var det fullt, trots att det var onsdag mitt på dagen. Jag satte mig och väntade. Jag blev femte patient in. I rummet tog en sköterska och en elev kontroller, och sedan kom läkaren. Lungorna pep kraftigt. Hon bad mig ta ett djupt andetag till och sa till eleven: ”Lyssna nu – så här låter det när lungorna är igensatta.” Det är viktigt att lyssna, inte bara titta på syresättningen. Min låg på 97 %, men jag har stora lungor.

Sedan diskuterades prioriteringen. Läkaren sa: ”Du ska ju läggas in, då behöver du inte vänta åtta timmar.” Jag fick en högre prioritet så jag skulle komma upp snabbare – och för att det behövdes med tanke på hur väntrummet såg ut.

Efter EKG och prover väntade jag på plats i enkelrum eftersom jag har immunbrist. Lungmedicin hade inga platser, så jag hamnade på njurmedicin. De var inte glada över att få mig i en av sina salar, och mediciner fick hämtas från lungmedicin.

Torsdag – tillbaka till lungmedicin

Nästa dag kom lungläkaren och frågade vad jag ville ha för behandling. Jag kunde inte låta bli att svara: ”Jag är inte läkare.” Det blev dropp och inhalationer, och efter lunch fick jag besked om att det fanns plats på lungmedicin.

När jag kom in där sa personalen: ”Jaha, du är tillbaka.” Jag var nära att svara: ”Nej, jag har inte hunnit hem än.” En sköterska suckade – hon hade hoppats att jag inte skulle hamna hos dem igen.

Dagarnas rytm

Livet på avdelningen rullade på: kontroller, frukost, rond, lunch, fika, middag och kvällsfika. På lördagskvällen bestämde man att sänka styrkan på droppet. Då blev jag mycket sämre och fick bland annat en spruta med Bricanyl, vilket hjälpte.

På söndagen fick jag 5 ml teofyllamin i droppet. Läkaren ville testa. Under kvällen mådde jag sämre och fick mer medicin.

På måndagen ökade man dosen till 10 ml och tog ett koncentrationsprov. På tisdag kväll gick jag över till tabletter igen. När provsvaret kom efter 36 timmar visade det att värdet var 23 – det ska ligga mellan 40 och 100. Det förklarade troligen varför jag blev så dålig på lördagen: värdet var för lågt för att medicinen skulle hjälpa.

Hemgång

På onsdagen bedömde läkaren att jag, efter åtta dygn på sjukhus, var tillräckligt stabil för att få åka hem. Vi kom överens om att jag skulle kontakta mottagningen och att de skulle få en notering om att jag behövde snabb uppföljning.

Dagen efter fick jag besked om att min dos teofyllamin höjs från 500 mg × 2 till 600 mg × 2, med provtagning efter en vecka.

Små detaljer i vardagen

Jag är stickrädd, och när man får kortison måste man kolla blodsockret. Det görs i fingrarna, och det klarar jag inte. En sköterska tipsade om att ta provet i örat – och det fungerade bättre.

Mina kärl rullar dessutom, vilket gör att vissa sköterskor inte vill sätta infart. En gång trodde en sköterska att hon måste sätta en ny infart eftersom det läckte under huden, men det behövdes inte.

Nu har jag varit hemma i snart tre dygn, och det går… kanske bra.

Att ligga på sjukhus är inte min favoritsysselsättning. Det är många timmar i ensamhet där tankarna drar iväg. Men det tar vi en annan gång.

Fortsättning följer….

2026-01-10 Astma är en jävla sjukdom

Idag är det en vecka sedan jag fick komma hem från Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge. Imorgon är det två veckor sedan i några känt något konstigt i kroppen. När väl kom in på akuten tog det 20 minuter innan var MIMA och vak. Först då inser att det inte var bra, jag har fortsatt svårt att hantera det.

2025-12-28 Hjärtat orkar inte kompenserar för astman

Fick ett kraftigt astma anfall hem på förmiddagen idag, hjärtat gjorde allt för syresättning av blodet men orkade inte. Åkte in till Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge tog från kassan till jag låg med vak på MIMA 20 minuter.

2025-12-21 Att leva med handikapp som inte syns – en kamp ingen ser

Fortsättning….

Julen är en extremt jobbig tid för mig och har påverkat min astma sedan 2007, då allt gick riktigt illa och det hade kunnat sluta mycket värre än det gjorde.

Under de nio åren före 2007 blev min astma allt mer svårhanterlig. Jag åkte in och ut på akuten och var flera gånger på rehabilitering i Åre. Vid flera tillfällen sa jag till läkarna att de fick lägga in mig. Våren 2004 fick jag teofyllamin som injektion, och det visade sig fungera. Vid den här tiden förde jag noggranna anteckningar över min astma och hur jag medicinerade. Jag hittade boken för några dagar sedan. Det jag nu ska berätta är också ett sätt att hantera den psykiska påverkan som följde efter julen 2007 – en händelse som fortfarande gör mig livrädd att det ska hända igen.

22 december 2007

Jag håller på med julförberedelser och har mått dåligt i flera dagar. Det är mitt andra år som ordförande i den organisation jag var aktiv i fram till april 2023, och det har varit mycket att göra. Städningen har blivit lidande. På kvällen blir jag betydligt sämre och får svårt att andas. Jag ringer 112, och de skickar ambulans. Medan jag väntar tar jag fram grisfötter och julskinka som jag tänkt laga nästa dag.

Ambulansen kör mig till Södersjukhuset eftersom min läkare finns där. Jag ligger en stund på akuten innan en läkare lyssnar på mig. Han konstaterar att lungorna låter dåligt och att jag måste läggas in. Jag säger nej – ”ge mig teofyllamin så jag kan åka hem”. Efter att ha pratat med en kollega går han med på det. Jag hade ju inte tid att ligga på sjukhus; grisfötterna och skinkan skulle ju göras.

Jag åker hem senare på kvällen.

Julen passerar. Jag är i Nynäshamns kyrka på julafton, men astman fortsätter att krångla.

26 december 2007

På annandagen åker jag och hämtar biobiljetter till Arn som jag bokat till den 27 december. På vägen hem svänger jag in på akuten på Huddinge sjukhus. På den tiden kunde sjukhusen se varandras journaler.

En kvinnlig läkare tar emot mig. Hon konstaterar att jag är riktigt dålig och måste läggas in. Men jag hade ju mina biobiljetter, så jag säger nej. Jag får mer teofyllamin och inhalationer och lovar att komma tillbaka om jag blir sämre.

27 december 2007

Jag ser Arn men är riktigt dålig. Efter filmen åker jag hem, hämtar min dator och åker tillbaka till Huddinge. När jag kommer in på akuten är det samma läkare som dagen innan. Hon säger ”hej” och direkt efter: ”jag skriver in dig på intensiven, det här går inte längre.”

Jag rullas upp till M82, hjärtintensiven. De kopplar upp mig på övervakning och dropp. Jag ska få adrenalin, men sköterskan måste hämta det. Det är det sista jag minns. Jag vaknar av att sköterskan skakar mig och narkosläkaren kommer in i rummet. Sköterskan säger: ”nu vaknar han igen.”

Det visade sig att min astma var så dålig att kroppen inte orkade längre. Det är något jag fortfarande har svårt att prata om, och inte många känner till det. Det har hänt två gånger till, senast våren 2024, att jag blivit medvetslös av astman.

Sköterskan tryckte in adrenalinet direkt i blodet – det var det som räddade mig.

Detta gör att varje jul fortfarande känns tung och svår. Rädslan att bli så dålig igen finns alltid där.

Jag blev kvar på sjukhuset i flera dagar men fick komma hem på nyårsaftons eftermiddag. Det är en händelse jag aldrig glömmer.

Efteråt

I början av 2008 ringde min lungläkare. Han hade fått information från både Södersjukhuset och Huddinge om vad som hänt och att jag vägrat läggas in. Han sa något som fastnade i minnet:
”Säger läkaren att du ska läggas in, då gör du det. Och sedan stannar du tills de säger att du ska åka. Är vi överens?”

Det blev många vårddygn efter det. 2010 låg jag 14 dygn på Huddinge. Efter att jag fick Covid‑19 2023 och astman försämrades har jag mellan maj 2024 och november 2025 vårdats 32 dygn på sjukhus.

Just nu får jag injektioner för att slippa bli inlagd. Sedan jag började med dem i maj 2025 har jag bara vårdats fem dygn. I början av 2026 ska behandlingen följas upp.

Fortsättning följer………

2025-04-09 Capio Vårdcentralen Nynäshamn

Mycket har varit med om inom vården men jag har aldrig trott att jag skulle få medicin som sätter ut min astma medicin.

I fredags var på Capio Vårdcentralen Nynäshamn för följa upp efter att vårdas på Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge för influensa A med komplikationer och mitt blodtryck.

Träffade läkaren för första gången han tyckte jag hade för hög puls, vilket jag haft ett tag men Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge inte reagerat på när varit inlagd. Läkaren där sa utifrån hur sjuk du varit och din medicin kommer den gå ner.

Men läkaren på vårdcentralen ville behandla den och skriva ut medicin och frågade specifikt om den gick hopp med min övriga medicin och den för astman och det var okej.

Under helgen fick en extrem torr host och på måndagen hostade så att spydde. Läste på Fass att det kunde 1 och 100 på verka luftrören. Så på tisdag tog bort tabletten och ringde vårdcentralen och pratade med sjuksköterska som skulle lämna det läkaren.

Mådde inget vidare hade svårt att andas så som bort eftermiddagen gick in och läste i journalen på 1177. Då hade läkaren skrivit att det inte fans någon sådan koppling då kan jag säga att blev rätt upprörd.

Börjar läsa mer på Fass om läkemedlet upptäckte då att det finns en varning att man inte får skriva ut det till patienter med astma och allergi. Vidare visar det sig vara betar blockerade och behandlas med betar stimulera får astman. Vilket gör att min min astma medicin inte fungerar.

Ringe då 1177 för att höra vad skulle göra, sköterskan där blev alldeles förskräckt och sa du behöver åka till akuten omgång för kontroll.

Beställde en färdtjänst till akuten på Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge väl på plats gick det fort.

Sköterskan som tog emot undrade om ska skratt eller gråta när ser vad läkaren på vårdcentralen i Nynäshamn skrivit ut till dig.

Det blev en massa olika prover och tester in på rum och väntar på provsvar som kom efter två timmar. Då kommer en läkare in och undrade om läkaren på vårdcentralen inte visste om astma. Jo svara jag jag var där eftersom lungmedicin K84 skickat remiss för uppföljning efter jag haft influensa.

Jag ska inte säga vad läkaren sa om Capio Vårdcentralen Nynäshamn men fick inte under några omständigheter fortsätta med medicinen.

Nu åter står bara efter arbete väntar lungmottagningen ska ring sedan fylla uppgifter till pasientnämnden.

2025-03-17 Då är det dags inge

Då är dags igen ligger på Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge för femte gången på elva månader.

I lördags hade svårt att andas så trodde det astman eller lunginflammation så jag åkte till  akuten.

Hade ingen feber bara svårt att andas kom in på akuten rätt fort massa provtagning och odlingar tog på mig.

Efter en stund körde läkaren in huvudet och influensa A – fågelinfluensa, röntgen och sedan upp på infektionsavdelningen vilket var upplevelse.

På söndagen kom läkaren på infektion och tittade på mig satte in mer medicin för att få stopp på virus och händra bakterier. Funderar också på om jag inte skulle till lungmedicin eftersom jag har astma.

Fick besked att skulle kunna bli under dagen så plockar ihop, sedan ändra läkaren till idag måndag skulle jag sättas upp på listan.

Sa till sköterskan på infektionsavdelningen att detta kan vända lika fort att ha plats så ställde ner väskan. En timme sen kom han in och sa man håller på att städa ett rum på lungmedicin.

Så nu är på lungmedicin och man öser i mig medicin.

2025-02-15 Då tog det stopp

Natten till igår gick det inte längre min astma jävlades för mycket så blev akuten.

Åkte till akuten på Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge kommun nästan direkt och man startade behandlar och bestämde att skulle läggas in.

Den längsta tiden var vänta på man skulle få en ledig plats på lungmedicin. Fick smörgåsar på akuten mellan jag väntade.

Kan följa min vistelse på sjukhus på Threads – https://www.threads.net/@bojonascarlsson

2025-01-16 Det känns så overkligt

I oktober 2023 blev det min tur, jag har en extremt svårt behandlad astma och ett immunbristen som ofta få stora problem när jag får infektioner.

Jag kommer ihåg i mars 2020 hade just varit på Gotland när pandemin kom och min resan på färjan, där folk var skräck slagna så fort som någon hostade.

Samtalet jag hade med lungmottagningen och immunbristenheten på Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge några dagar senare. Där en sköterska sa till mig man har inte sätt någon ”ökad” dödlighet bland personer med astma ”än” men du bör vara försiktig.

Jag tog mig igenom pandemin och fick vaccin så fort det fanns tillgänglig och flera extra sprutor efter som tyckte extrem risk att skulle svårt sjuk om jag fick det.

Jag hade vi flera tillfällen träffat personal som insjuknat straxt efter i Covid-19 utan få det.

Men i oktober 2023 kom samtalet att en person i min famlij som låg på sjukhus hade det. Jag tog ett test fast jag inte hade några särskilda symtom utan det helt okej. Skräcken när tittar på testet och det blir positivt direkt vad händer nu. Är i början av infektionen och hur kommer det gå.

Detta var en helg på måndag hade fortfarande ”inga” symtom men kontakta lungmottagningen och immunbristenheten som både sa får feber och svårt att andas åker du inte direkt. Dagarna gick utan något direkt hände.

Straxt efter börjar problem med astma som hade inte varit så dålig på många år, sökte vårdcentralen som skickade mig vidare till akuten. Med hjälp av stora doser kortison kunde andas igen och kunde gå hem.

Efter några dagar fixade lungmottagningen, så fick träffa en läkare fast min ordinarie inte var i tjänst. Jag hade träffat honom 2010 när jag var inlagd till sjukhus under en lång period.

Han kostera att min lung kapacitet drastiskt försämras och det var följande av Covid-19. Han sa då hade sätt flera patienter som blivit mycket sämre astma vilket man tidigare inte sätt.

Det var början på helvete, där jag bokstavligen gjorde att jag kunde för att inte bli inlagd på sjukhus. Det gick fram till i maj 2024 kontaktad lungmottagningen som sa du måste åka in direkt.

Fram till dess hade lung kapacitet fortsatt bra bli sämre vid något tillfälle var jag nere på 30%.

Kommer in på akuten på Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge jag kommer in på ett rum efter stund och kommer det en sköterska och lyssnar på lungorna och går iväg.

Men kommer straxt tillbaka och sen går det ruskigt fort ur rummet och till övervakning plats, det var första gången en två som på kort tid vårdades på sjukhus under våren 2024. Andra gången förlorade medvetande en kort stund men det är något redan bloggat om.

Sommaren går så fort det blir varmt kan jag inte andas typ över 22 grader, träffar läkare flera gånger under sommaren och början av hösten man formligen trycker i mig medicin.

I oktober blir åter igen akut sämre igen efter mycket om och men skickar Närakuten mig till akuten. Läkaren på Närakuten tyckte var bra hade 98% i syresättning men lyssnade inte på lungorna.

När jag kom in på akuten och sköterskan lyssnade på lungorna blev jag upp prioriterade och det satt en läkare titta på mig hela tiden. Han tyckte i mig massa medicin eftersom lungorna inte låt så bra. Jag får åka upp en avdelning över natten nästa morgon är bättre och får åka hem eftersom jag har tid till lungläkare någon dag senare på mottagningen.

När jag träffade läkaren hade 73% i lung kapacitet läkaren orolig hur går mer medicin och hem.

Jul och nyår går utan något större problem annat än det är tungt på juldagen att andas.

Under hela denna tid har gått träna på och cyklade rätt mycket men har varit väldigt trött och haft svårt att orka äta. Under hösten 2024 bokar tid till dietist som konsterar att bränna mer näring är lyckades få i mig. Hon sätter mig på näringdryck och rätt fort orkar jag mer.

Det är en lång historia att leva med astma efter att haft Covid-19.

Så för några dagar sedan hade planerat åter besök på lungmottagningen och genom gick en omfattande under sökning eftersom jag behöver operera min gamla ”idrottsskada” igen och narkosläkaren ville vet om lungorna skulle klara det.

Var en helt vanlig dag kände mig inte verken i toppform eller dålig och men gör test av lung kapacitet igen, ser då en förbättring. Läkaren en konstaterade lung kapacitet var 98% av dem förväntade. Det första gången på 1,5 år som det så bra, så nu är det bara hoppas att håller i sig.

Läkaren lämnade klar tecken för knä operation innan pollensäsongen böjar.

Det känns så overkligt att det före en gång skull går rätt håll i livet….

2024-06-04 Så gick det inte längre

Så gick det inte längre tappat 30% av lung kapacitet som tur ringde sköterskan från lungmottagningen så fixa en läkare tid imorgon åt mig.

2024-06-02 Att behöva ligga på sjukhus är inget jag vill men ett måste ibland

Det hela började julen och nyår 2007 dagarna före jul slet jag som ett djur för att hinna klart med allt, jag hade då varit ordförande i Hyresgästföreningen Nynäshamn i nästan tre år.

På kvällen den 22 december går det inte längr, rimmar gristassar och ringer efter ambulansen eftersom jag inte kunde andas. De kör mig till Södersjukhuset där min dåvarande lungläkare tjänstgjorde, väl framme säger akutläkaren att vi lägger in dig.

Man med gristassar som rimmar och långt från klar blev svaret tack men nej tack, tidigare hade jag velat bli inlagd men fått svaret där gör man inte längre.

Detta är på den tiden man varje sjukhus hade egna journaler och andra sjukhus kunde inte läsa dem.

På annandagen jul hämtar biljetter till den först Arn filmen som haft premier, har fortfarande svårt att andas så slinker förbi akuten i Huddinge de ser inte vad Södersjukhuset skrivit några dagar tidigare.

Väl där kommer akutläkaren och säger vi lägger in dig men svaret blev tack men nej tack ska på bio imorgon. Läkaren säger ändrar du dig är du välkommen tillbaka så lägger vi in dig.

Följande dag efter bion inser att nu går det inte längre åker till Huddinge där det är samma läkare som sist som ser på mig och säger jag skriver in dig nu.

Det jag då inte visste att inte var att skulle bli många fler vårddygn genom åren fram till idag.

Blev utskriven på Nyårsafton och säger överläkaren att han skulle skicka journalen till min lungläkare som han kände väl, något jag fick ångra.

När helgerna var över kom det samtal väntade på från min lungläkare han sa till mig att säger akutläkaren att du ska läggas in då gör man det och sedan stannar man till läkaren säger att man ska gå hem inget annat.

Jag har väl till viss del följt det rådet!

I juni 2010 är det förbundsstämman i Hyresgästföreningen där leder delegationen från region Stockholm då blir det för mycket igen. När jag kommer hem åker jag direkt till akuten på Huddinge och blir kvar 14 dagar.

Att vara aktiv inom Hyresgästföreningen har inte gått ihop med att ha astma.

Sedan juni 2019 fram till nyligen har klarat mig från sjukhuset, men för 16 dagar sedan gick det inte längre. Blev bättre och läkaren tyckte jag var så bra att kunde gå hem var hemma några dagar men sedan gick det inte så tillbaka och 26h på akuten innan jag kom upp på avdelningen igen.

Jag är evigt tacksam för den svenska sjukvården och personalen. När jag nu varit på Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge har legat på M61 som är lungmedicin.

Jag kan säga att jag mycket nöjd med personal jag att göra med under dygnen där. Det gör ett fantastiskt jobb!

Man får allt serverat vid sängen och vänliga och hjälpsamma.

Nu väntar på att lungmottagningen ska ringa för att planera vidare vård och uppföljning, är tillsagd att ta det lugnt fram till träffas lungläkare.

Nu hoppas jag kommer klara mig från sjukhuset ett bra tag.

2024-05-31 Ett dygn på Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge

Efter en natt där jag var glad att det är enkelrum då nattpersonalen jobba för fullt. När droppet skulle bytas kl 2 hade de så fullt upp det kom en sköterskan från Njurmedicin som vi delar avdelning/våning med.

Av olika orsaker har sovit väldigt dåligt i natt det är tur att man har vänner som ställer när det blåser och man är på sjukhus.

Missa att fota frukost men den såg ut som vilken annan jag fått här.

Läkarna kom förbi på förmiddagen och pratade hur vi ska göra framöver. Beslutet blev att man kl 14 ska koppla bort apparaterna och så får se hur kroppen orkar.

Till lunch blev det fiskgrytta hand inte varit dumt något blev lite torrt med ris.

Efter lunchen låg jag och väntade bli frisläppt. Upptäckte att huset inte rakt.

Kolla vilken glipa det blir mellan gardinen och väggen nästan fem centermeter.

Klockan 14 kom sköterskan och kopplade loss mig från apparaterna vilken lättnad. Upptäckte att P4 Stockholm släppte inslaget med mig. Vilket var första nyhet när lyssnade på sändningen.

Gick en sväng inne i huset och handlade en borste när jag kan duscha normalt igen.

Riktigt sköt att inte behöva be om hjälp för att byta kläder eller duscha.

Middag blev Laxpudding och två sorters sallad.

Rundar av kvällen med Revyn från Falkenberg på SVT och fika.

Hörde av mitt tidigare Hyresråd som är vid Svea Hovrätt det hade kommit ett överklagande från ett ärende vi satt på föra innan hon slutade på Hyresnämnden. Hovrätten gav oss rätt det var skönt då kan man sin sak.

Jonas drabbas av vårdkonflikten – på akuten ett dygn – P4 Stockholm | Sveriges Radio

https://sverigesradio.se/artikel/jonas-drabbas-av-vardkonflikten-pa-akuten-ett-dygn

2024-05-29 God morgon

God morgon från Lungmedicin på Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge har just fått påfyllning av mitt dropp. Passade på duscha och byta kläder när man kopplade bort slangen för bytet av flaskan.

Det har varit tyst i natt ingen ambulanser med sirener till akuten. Min precis när kommit upp på avdelningen kom det tre ambulanser och en helikopter inom 20 minuter, då var jag glad att jag inte var kvar på akuten.

Nu ska försöka sova fram till frukost och sedan är det att vänta på läkaren ska komma, så får vi se vad som händer sen.

2024-05-28 Akuten Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge

Favorit i repris efter 26h har äntligen kommit upp på lungmedicin igen och fick riktigt mat.

2024-05-16 Då var det dags igen

Idag gick det inte längre inlagd på Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge för första gången sedan 2019.

Lungorna låter inte så bra så röntgade den.

Fick enkel rum så lyssnar på hockeyn.

Middag havets Wallenbergare